För två och ett halvt år fick vi ju en liten sladdis.
Eftersom jag har haft möjlighet har han fått stanna hemma extra länge och väntat med förskolestarten. Vi har njutit, både han och jag och när vi så i mars fick erbjudande om förskoleplats på förskolan som våra andra barn gått på i, så tackade vi nej, helt enkelt för att jag inte såg några problem med att ha honom hemma ett halvår till.
Men till hösten blir han tre år och då är det dags, det känner vi båda tror jag. Vi är redo. Vi ansöker om ny förskoleplats och beviljas inte längre plats på den förskolan vi önskat och där vår sons två äldre syskon spenderat stora delar av sin barndom, utan på en annan förskola. Den vi önskat är full.
Och det är så innerligt sorgligt nu, att inse att våra barn kommer att få totalt olika former av uppväxt. De kommer inte att ha samma referenser, inga gemensamma minnen att samlas kring när de blir äldre. Extra sorgligt är ju det att han är en sladdis, vilket förresten är orsaken till att det överhuvudtaget blev såhär eftersom han inte kunde glida in på syskonförturen. Som sladdis så är det redan som det är lite jobbigt, det där glappet mellan en själv och storasyskonen. Bara genom att födas in i en familj som sladdis så får man ju andra förutsättningar och står utanför gemenskapen som de äldre syskonen ju delar då de har just gemensamma minnen och referenser. Förskola och skola kan ju dock bli något som kan förena syskonskaran något. Storasyskonen kan hjälpa till att förbereda och har sedan en hum om hur lillebrorsans dagar ser ut, eftersom de ju själva minns hur det var att gå på förskolan. Senare i livet kan de förenas kring minnen av förskolepedagoger och lärare, skolgårdar, traditioner på skolan/förskolan, avslutningar och rutiner.
På regionens hemsida står att hänsyn ska tas till föräldrars önskemål samt att barnet har rätt att hamna i en förskola så nära hemmet som möjligt. Det är inte superlångt mellan förskolorna i Södra Visby, det är jag medveten om och det är ju därför jag bor här. För att kunna leva ett drägligt liv utan körkort. Det blir inte mycket längre att gå, men visst blir det kännbart. Men det värsta är ändå att inte få ge honom samma som hans syskon fick. Oavsett om den nya förskolan blir bättre eller sämre, så är den något annat, något som kommer att göra glappet mellan honom och storasyskon så oändligt mycket större. Och ni får kalla mig löjlig om mig vill, men jag är så ledsen för det att jag kan gråta.