Jag hatar att definieras som ”den som blev kvar”. Hatar det lite nedvärderande i frasen när den uttalas. Hatar att det klingar förlorare. En förlorare som liksom aldrig riktigt tog sig för någonting. Som liksom bara gled runt och blev kvar.
Under alla snart åtta år som nu gått sedan vi återvände till ön för att föda vår förstfödda har vi minst en gång om året haft en rejäl Ö-kris. Ifrågasatt. Varit uttråkade. Nyfikna. Känt oss pressade av ”borde”. I våras gick krisen så pass långt att vi kontaktade en mäklare som kom och värderade vårt hus.
Vi behövde större hus och kände att vi stod vid ett vägskäl: investera på allvar i vårt gamla, bruna hus eller ta steget och flytta Över till någon lägenhet och bygga upp livet någon annan stans. Vi kollade lägenheter på Andra sidan. Räknade och funderade. Och till slut kom vi fram till ett beslut.
I Visby lever man storstadsliv varje sommar.
Man trängs med tusentals andra människor och till och med trafiken kan vara krånglig. Så kommer hösten och småstadslivet tar vid. Känslan när man genar över ett dimmigt Östercentrum en söndagskväll klockan 19 och där är två andra människor. Som man troligtvis känner. Oslagbar.
Vill man ha naturen så är den bara några kilometer bort. I vårt fall precis bakom huset. Och så havet. Människor vill bo vid havet. Har velat bo vid havet i alla tider. Och vilket läge kan då bli bättre?
Vill man ha kullerstenar och asfalt går man bara ner i centrum.
En enorm fördel med att bo kvar där man vuxit upp är också kontaktnätet, mor och farföräldrar. Avlastning, samhörighet och trygghet. Ja. Sådär höll vi på. Och högen med fördelar växte sig enorm.
Vi är lyckliga här. Vi lever ett bra liv. Vi har det mesta som vi behöver. Vi stannar. Bestämde vi. Aktivt. Och vilken kamp det kan vara att leva på den här ön sen. Man ser andra ge upp och flytta av.
Några driver med kärleken. Några med utbildningen. Och några få tar aktivt beslutet att lämna ön för att aldrig mer bo här igen. Frågan är bara vilka som är förlorarna?
Och nu. Nu satsar vi på NU. Nu är är bygglovet äntligen klart och vi kan äntligen börja bygga. I snart fem år har vi filat på hur den ska se ut, den där utbyggnaden vi hela tiden vetat skulle bli nödvändig till slut. Och nu ska det ske. Nu väntar snart en vår med hantverkare i trädgården.
Säkert trampar de ner varenda krokus i gräsmattan. Om inte lillpojken hinner plocka dem först vill säga, nu när han rest sig på darrande ben och börjat gå. Ja tänk! Mitt i mörkret lärde sig en liten människa att gå. Snart plockar han krokus i en vaknande vår. Straxt kastar han studentmössan och inom kort flyttar han bort.
Men nu satsar vi på nu. Och ett eget rum ska han ju ha.
Glad lucia!
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com