Första gången jag sjöng solo inför hela skolan var i åttan. Det var en låt med Marie Fredriksson och i samband med att jag tagit all den platsen samt gjort klart för världen vilket som var mitt allra främsta intresse, så fick jag nya kompisar. Jag fick mitt livs första killkompisar!
Det var också kring den här tiden som mina första blandskivor började trilla in! Den ena kompisen älskade Per Gessle och var naturligtvis lite till sig över att jag gillade Marie. Jag fick lära mig allt om Per Gessle, men även om Oasis och The Beatles.
Den andra kompisen lyssnade på The Latin Kings och jag fick blandskivor där svensk hiphip blandades med lite Guns and roses och Fred Åkerström. Det var han som ringde en höstkväll 2000 och ropade att jag bara måste slå på tv:n för att jag, enligt hans kunnande, skulle älska det. Och så blev Håkan Hellström vår.
När jag sedan började musiklinjen och gick första året och stod och väntade på bussen, noterade en av killarna i trean att jag lyssnade på Stevie Wonder. Detta resulterade i många, långa bussturer där jag fick mig en alldeles gratis skolning i soulens värld.
Sedan kom killarna med långt hår och den här perioden var slitsam på många sätt. Det finns en dvd med Ozzy Osbourne som jag sett fler gånger än vad som är rimligt. Det finns dödsmetall som aldrig borde ha släppts förbi helvetets stängda portar.
De äldre killarna kom med lite Ulf Lundell och Bruce Spingsteen som jag ivrigt åldersmobbade till en början, men som sedan ändå följt mig vidare längs livet stig.
Och sedan kom indiekillen. Och vi bodde i Göteborg och gick på svartklubbar dit Jens Lekman också gick. Och damer som Ane Brun, El Perro del mar, Hello Saferide, Anna Ternheim och Regina Spector vandrade in i mitt liv. Tillsammans med Bob Hund, nämnde Lekman, Florence valentin och alla de andra som regerade svensk scen tidigt 2000-tal. Vi var på Emmaboda, såg Hip Whips. Och vi älskade Jenny Wilson! Frida Hyvönen! Silverbullit! Blandskivorna haglade! Från den här perioden har nästan alla blivit kvar.
Och sedan träffade jag den första mannen som faktiskt aldrig har gett mig en blandskiva. Och honom gifte jag mig med. Han lyssnar mycket på musik, men mest gillar han ändå andra saker, till exempel datorer. Och i början gjorde jag minsann en och annan blandskiva åt honom, där jag satte musik jag upptäckt alldeles själv.
Jag borde väl få till en feministisk slutkläm här. Kanske orera lite om att män borde lägga av med den mycket osmickrande egenskapen att tro att de är något. Men då hade jag ju inte haft El perro del mar. Mina barn, namngivna efter diverse musiker, hade med all säkerhet hetat något helt annat och jag hade inte kunnat någonting om bröderna Gallagher. Och det vill man ju inte vara utan.