Vi är bara en liten klick människor som aldrig kommer att glömma när Moneybrother sjöng Håkans Brännö serenad och fick oss alla att grina.
Vi är bara en liten klick människor som på en vanlig torsdag stått på den där innergården, mitt emot det som nu är Wisby hof, och hånglat i väntan på taxi.
Vi som är dom, cyklade fort som satan över A7-området för där hade flera unga kvinnor våldtagits inne i de ruckel som stod i den då mörka, nedgångna stadsdelen.
Vi var de som var unga precis just när Internet fick sitt stora genomslag. Vi hade Tjelvar och Lunarstorm och vi chattade på msn.
Vi hade inte smartphones, vi hade Nokia 3310 och vi sms:ade från våra kontantkort så att tummarna blödde. När vi väntade på bussen spelade vi Snake eller så lyssnade vi på skivor i våra cd-freestyles.
Vi var unga precis när Hultsfredsfestivalen hade sin uppgång och sitt fall. När Nina Persson var A camp, The Ark klättrade och blev störst och när Christian Kjellvander gick solo och blev snudd på kommersiell.
Spice fanns inte då. Istället drack vi hembränt och vissa klättrade in i ruinerna och rökte hasch. Men mest var det nog ändå öl vi drack.
Antingen gick man på Effes i jeans och såg på långhåriga pojkar/män som spelade tung musik. Ibland spelades för all del popmusik där också och Rockskallen var långt ifrån en testosteronfylld gubbfest utan snarare en poptillställning där Marit Bergman vann. Eller så gick man på Skeppet, numera Hamnplan och Gute och Munken i kort kjol.
Det fanns en ganska stor vänsterungdomsrörelse på ön som ockuperade hus och drev svartklubb nere i hamnen. Där kunde man bara köpa folköl så det var ett rätt bra efterfestställe. Det nu så etablerade Joda bar och kök var ett mer alternativt café (Artig)med en del veganska grejer om jag inte minns fel. Just där krossades mitt hjärta så brutalt att jag stack från ön.
Ibland undrar jag vad den tiden gjorde med oss. Vi som var unga i början av 00talet. Vi som stod utanför Levide bygdegård i långklänningar på tolvslaget 1999 och funderade på om jorden skulle gå under eller åtminstone om datorerna skulle slockna. Vi som hatade George Bush. Vi som var i början av våra liv när planen kraschade i World trade center. Vi som stod vid flaggstången och lyssnade när en gråtande rektor höll ett tal om framtidstro morgonen efter att Anna Lind mördats.
Vi som såg både Moneybrother och José Gonzales på någon optimistisk musikfestival ute där som bilskoleeleverna kör halkbana.
Vi som satt på Gustavia (numera Surfers) varje tisdag och vi som festade i kollektivet ovanför korvstället bara ett stenkast därifrån.
Vad gjorde den med oss, den tiden?
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com