Nu är jag trettio år. Övergången gick relativt smärtfritt, mycket tack vare min mor och min man.
Jag hade önskat mig en sköldpadda och till min stora glädje så fick jag en!
Min stora längtan efter en sköldpadda att dela livet med började redan i barndomen då vi var i Estland och jag för första gången fick se en landsköldpadda. Tyvärr fick jag aldrig någon egen så därför köpte jag mig en för mina sommarjobbspengar när jag var arton år. Han blev mycket snart min bäste vän.
På kvällarna när jag låg och läste låg han vid min axel och tuggade kärleksfullt på mitt hår. Han trivdes aldrig i sitt terrarium utan fick mest hållas på golvet där han kröp runt i sakta mak. Med tiden lärde han sig att känna igen min röst och kom ”springande” så fort han hörde mig. I puberteten blev han lite argsint av sig och en gång bet han mig i tån. Det gjorde ont för sköldpaddor har tämligen starka näbbar.
Eftersom jag flängde runt en del efter att skolan tagit slut kände jag att jag inte kunde erbjuda min sköldpadda det stabila hemmet han förtjänade. Han fick flytta hem till min mamma som motvilligt tog emot honom. Snart älskade hon honom dock som sin egen son och han fick bada i hennes handfat varje morgon och hon byggde om en av rabatterna till sköldpaddshage.
Det dröjde dock inte länge innan ”Paddis” ville ge sig ut på äventyr! En dag var han bara borta. Mamma var förtvivlad, men behövde inte vara ledsen särskilt länge. En Ronehamnsbo hittade honom bara efter några dagar, en kilometer hemifrån endast tre meter ifrån det stora havet. Paddis fördes i säkerhet och fick fortsätta ta sina morgondopp i morsans handfat. En tid senare var det dags igen. Paddis tog sig, på något sätt, ut ur sin hage i rabatten och försvann. Denna gång var det mosters lånehund som hittade honom, även denna gång cirka en kilometer från hemmet, i ett dike.
Ja han var sannerligen en äventyrlig liten gynnare och för något år sedan försvann han faktiskt för gott, till vår stora sorg. Morsan fick två katter av oss för att lindra sorgen och även om de också försvunnit då och då så har de även kommit tillbaka varenda gång. Paddis lär väl ha hunnit till Grötlingbo nu, minst, eller kanske rent av till Öja.
Nu är jag äldre och redo att åter axla ansvaret som en reptil innebär. Den lille har installerat sig väl i sitt terrarium på skänken.
Först tänkte jag kalla honom för Magnus, men så kom jag på att de Magnus jag känt alla har varit lite surmulna, på gränsen till vresiga. Och det känns som motsatsen till min spralliga lilla vän. Därför har jag nu döpt honom till Stig. Det känns som ett optimistiskt och företagsamt namn!
Så nu vandrar jag vidare på livets stig tillsammans med... ja, alltså med Stig. Och hamstern och katterna och så de tre människobarnen och han som jag är kär i. Eventuellt blir det kaniner till våren och då vaknar ju också vår lille trädgårdsigelkotte som vi brukar pyssla om lite extra. Jag tycker man ska ha många djur och många barn. Då blir allt bra.
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com