Varje år i augusti skriver jag i princip samma krönika, nämligen den om hur utmattande det är att spendera två månader med barn dygnet runt och att det är ett hån att det kallas semester när man i själva verket är en träl åt de små varelserna som härskar över en med järnhand.
Varje år får jag minst ett mail från en pappa som tycker att jag ska vara tacksam att jag har barn, men så länge det är mammorna som vabbar mest, tar ut mest ledighet under skolloven, är föräldralediga mest och helt enkelt spenderar mest tid med barnen, så har jag lite svårt att ta pappor som grupp riktigt på allvar i den här frågan.
Pappan som skrev det här mejlet visste ju inte heller att jag är carpe diem personifierad. Om det är någon som borde ha soffkuddar, tavlor och väggord i form av CARPE DIEM så är det jag.
Om det är någon som borde ha en svanktatuering med orden CARPE DIEM så är det undertecknad.
Att vara carpe diem personifierad innebär att man hela tiden är i nuet. Man är så himla medveten om allt som är stort och vackert och viktigt i livet att man ägnar varenda sekund åt detta.
Åt att vara tacksam och vårda det viktiga man har. Barn till exempel. Och hus. Man. Vänner. Livet egentligen. Man suger in allt. Varenda knopp som spricker. Vart enda löv som sakta gulnar. Man unnar sig saker (läs:snus), njuter och man har mycket svårt att slösa bort tid på sådant man inte anser vara meningsfullt nog.
Man är nämligen så väldigt, väldigt medveten om att man när som helst kan dö, att man per automatik också är så himla glad över att få leva.
Jag tror att vi som är barn till föräldrar som dog ifrån oss medan vi ännu var barn, ofta är carpe diem personifierade. Jag tror att vi, oftare än de flesta, stannar upp och tackar valfri högre makt att vi fått ännu en dag med våra barn eftersom vi är så plågsamt medvetna om att inte alla får se sina barn växa upp.
Att vi, oftare än de flesta, talar om för de vi älskar att vi älskar dem eftersom vi av erfarenhet vet att det kan vara en bra sak att göra. Jag tror att vi älskar lite mer intensivt, skrattar lite högre, förlåter lite mer lättvindigt, skiter lite mer i vad folk tycker och gråter lite oftare över alltings förgänglighet.
Kanske gäller det inte bara vi som blev föräldralösa utan alla som haft döden omkring sig mycket. Medvetna om döden gläds vi åt livet.
Så alla ni tacksamma pappor, ni behöver inte oroa er för min eventuella tacksamhet över att ha fått barn.
Var det något min barndom lärde mig så var det att vara tacksam för varje dag man får som förälder.
Den lärde mig att folk dör ifrån fast de inte vill och den lärde mig om carpe diem. Fånga dagen. För fan. Imorgon kanske du dör.
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com