En kväll frågar jag min man på vilket sätt män är fysiskt överlägsna kvinnor. Blixtsnabbt svarar han det som både män och kvinnor brukar ge som svar på just den frågan: musklerna. Män är starkare. När vi kom till frågan om kvinnors eventuella fysiska överlägsenhet tystnade vi båda.
Det är faktiskt inte riktigt klokt hur otroligt grundmurad synen på kvinnas kropp som underlägsen, svag, otillräcklig och dysfunktionell är. Förutom när det kommer till själva utförandet av kroppen förstås. Där finns de enda fysiska poängen för kvinnor att plocka. Vi kan vara vackra. Vi bör vara vackra. Det är meningen med våra kroppar och det är så våra kroppar för evigt skildras inom kulturen.
Att kvinnans kropp konstruerats för (även om inte alla går igenom det) att klara av den mest smärtsamma, tyngsta, naturliga processen en människa kan genomlida (att bära och föda barn alltså) vet vi, men det värderas sällan som något värdefullt.
Ibland tror jag att det är mäns rädsla för den sega, kvinnliga kraften som gjort att de även sett till att lura i oss att våra kroppars styrkor och funktioner inte är värdefulla. Kvinnor får sämre vård än män, förlossningskliniker stängs eller dras ner på. Eftersom våra kroppar anses svaga, tas vår smärta för given och utreds inte, till exempel vid sjukdomar som endometrios. Smärta förväntas eftersom vi är svaga och behandlas inte eftersom våra kroppar saknar fullt värde. Det var alldeles nyss som man upptäckte att kvinnor och män känner kronisk värk på olika sätt. Detta upptäcktes när en forskare använde möss av båda könen. Sveriges vanligaste cancerform är fortfarande bröstcancer. Att våldtäkt numera används som vapen är som spiken i kistan. Den kvinnliga kroppen är både åsidosatt och utsatt.
Dessutom lever vi i ett samhälle byggt och utformat främst av män, eftersom män historiskt och nutida sett, är de som haft makten. Män har utformat våra städer, byggt våra hus, konstruerat våra arbetsplatser, uppfunnit hjälpmedlen för att vi ska kunna utföra arbeten. Män beslutar om vart pengarna ska satsas. Män bygger "arenor" där andra män kan använda sina kroppar i sporter utformade av och för mäns kroppar. Kvinnors idrottande är minst sagt baktalat. Och vi får höra att vi är svaga. Vi lever våra kvinnoliv på en spelplan som utan hänsyn till oss, utformats av och för män. Och hånas sedan för vår svaghet.
Ja, kvinnokroppen kan vara världens mest underskattade grej. Synen på våra kroppar som främst objekt har för länge sedan utklassat tankarna på våra styrkor och eventuella överlägsenhet. Och även om vi skulle börja prata om det och tänka kring det, så är den överlägsna kroppen, enligt normen, fortfarande en manlig kropp.