Jag hänfaller så lätt till hopplöshet. Den ligger alltid nära till hands så att säga. När nazister demonstrerar på första maj (!!!), när den store journalisten som ”föll offer” för #metoo släpper en bok och syns överallt och dessutom överöses av lysande recensioner, när det känns som att nästan alla röstar på motsatsen till det jag röstar på. Så faller jag ofta ner i en känsla av hopplöshet. Lyckligtvis blir jag, desto äldre jag blir, bättre och bättre på att mota bort den där hopplösheten. Jag har med åren lärt mig vissa knep. Här ska ni nu få några av dem:
Det finns en särskild artikel (Expressen) från 2017 innehållande statistik från den stora porrsiten Pornhub. De har där delat upp Sverige utefter mest eftersökta ord på siten och denna karta kan uppfylla mina tankar i dagar efter varje gång jag tittat på den. I Norrland föredrar man sökord innehållande porr där äldre eller medelålders kvinnor förekommer. Kring storstäderna är det analsex man är ute efter. Och på Gotland är det den japanska mangaporren vi söker mest efter. Varför? Varför vill skåningarna oftare se på lesbisk porr medan Västmanland som enda landskap har ”big dick” som favoritsökning? Funderingarna kring anledningarna till de olika landskapens porrintressen muntrar alltid upp mig. Ja och så blir jag lite glad. Glad åt att sökord som ”teen” och ”rape” inte alls är så vanligt förekommande som jag trott.
Kolla på Youtube. Vi brukar sitta hela familjen och titta på filmer med titlar som ”funny fails”, ”best pranks” och så vidare. Det är alltså genomgående filmer filmade av helt vanliga människor, från olika delar av världen. Filmer där något går snett. En bebis kanske ramlar omkull på ett roligt sätt. En tonårskille gör en galen vurpa på sin skateboard. Ett barn utsätter sin pappa för ett roligt bus. Gemensamt för filmerna är att det är vanliga människor som bara existerar. Man får se skymtar av hur det ser ut hemma hos dem. Man hör deras röster, deras skratt. Man får en uppfattning om vad de håller på med, hur de lever. Korta rapporter från världen, liksom. En amerikansk familj har satt upp en vattenkana i trädgården och skrattar högljutt när mormor provar den. En vitrysk familj skrattar åt en rolig katt. I Mexico har de fest och fnissar när en liten pojke börjar dansa livligt mellan borden. Det blir så vackert, liksom. Och att det tillhör vår familjs favoritsysselsättning att sitta tillsammans och titta på de här andra familjerna och människorna, det är också vackert och också det allra vackraste som internet har gett oss. Att vi kan nå varandra. För det är liksom det vi vill, vi som är människor.
Världen är helt enkelt inte så vidrig som jag ibland får känslan av att den är. Det är skönt att påminnas om det då och då, tycker jag.