Det var en dag i somras. Vi var och storhandlade och i vanlig ordning upptäckte vi inte att vi glömt plånböckerna hemma förrän precis vid kassan. Det var bara att packa in de två barnen som var med och åka hem igen. Väl hemma behövde jag gå på toa så vi bestämde att min man ensam skulle åka tillbaka till affären och betala och hämta handeln. Jag och barnen gick in och jag bad sexåringen att hålla koll på lillebror medan jag var på toa. De satte sig vid köksbordet och började leka.
När jag kom ut efter en stund var lillebror borta och det var läskigt tyst i huset.
– Var är lillebror?! frågade jag min lugnt lekande sexåring och när hon svarade att han var ute hos pappa så insåg jag att hon inte hade förstått att pappan hade åkt tillbaka till affären. Troligtvis hade inte heller lillebror förstått detta.
Jag har nog aldrig blivit så rädd i hela mitt liv. Vi bor visserligen i ett lugnt område, men ni vet hur det är, det körs för fort. Vi har ingen grind ner mot vägen utan, efter utbyggnaden, inte mindre än tre öppningar rakt ner på gatan. Med en 1,5-åring i huset borde vi naturligtvis täcka för dessa öppningar, men i sin enfald tror man ju att man alltid är med barnet när man har ett så litet. Så icke denna gång.
Jag upptäckte direkt att ytterdörren stod öppen och jag sprang skrikande rakt ner mot gatan. Där, en bit bort på gatan låg mitt barn. Han hade gått ner på vägen, känt sig ensam och övergiven och då helt enkelt lagt sig ner, som han brukar när han blir ledsen. Om en bil hade kommit hade han knappt synts. Där hade våra liv kunnat förstöras för all framtid. Där kunde vi ha förlorat honom och med stor säkerhet oss själva. Men i samma stund som jag kom ner på gatan hann vår granne fram och plockade upp mitt lilla lilla barn.
Vår granne berättade att hon hade befunnit sig på övervåningen i sitt hus mitt emot vårt, där hon pysslat med något med lurar i öronen. Hon hade alltså inte hört något, när hon drabbats av en stark ingivelse av att gå ut i trädgården. När hon kom ut såg hon vår lille son komma gående ensam ner längs vår uppfart och när ingen av oss syntes till så stod hon kvar och höll koll. Så fort hon såg honom spatsera ut på gatan kunde hon rycka in.
Vår granne har en stark gudstro och bad mig senare att inte tacka henne utan snarare att tacka gud. Min egen gudstro är ju som bekant lite haltande och jag kommer för resten av mitt liv att vara tacksam mot grannen. Men det är klart att man inte kan låta bli att undra lite. Kanske finns det någon som ser oss ibland, ändå. Och vill oss väl.
God jul på er.