Jag har börjat räkna dagar nu. Hur många dagar är det i ett normallångt kvinnoliv (30660 dagar)? Hur många dagar har jag levat hittills (10950 dagar nästa måndag)? Hur många dagar har jag kvar om jag lever exakt enligt medellivslängden (19710 dagar)? Om nio dagar fyller jag trettio år.
Väcks på så spännande sätt om morgnarna numera. Ibland av att hela marken skakar. Ibland av upprepade, rytmiska dunk. Ibland av högljudda motorer. Ibland bara av mansröster under mitt fönster. Vi bygger ut huset och hela vår trädgård är ett slagfält, men även en arbetsplats för ett antal personer. Jag hade trott att det skulle vara ansträngande att ha gubbar utanför alla fönster hela tiden och oljud och allmän oreda, men så blev det inte alls. Jag går bara runt och är tacksam för allt. Tacksam för att vi äntligen kommit igång. Tacksam för att vi har möjligheten. Tacksam för byggarnas engagemang och hur de liksom tar det på allvar och vill att det ska bli bra och att vi ska vara nöjda. Känner mig liksom ompysslad och trygg. I goda händer helt enkelt. Kanske borde man ha gubbar i trädgården lite oftare.
Har hittills gråtit två gånger över det faktum att jag fyller trettio nästa måndag. Första gången över hur det känns som att jag säger farväl till någonting. Min ungdom, antar jag. Nu försvinner den för alltid. Lägger gasen i botten och kör rakt in i en bergvägg*. Jag har inte heller särskilt höga förhoppningar om att få leva ett normallångt kvinnoliv. Oddsen ser inte särskilt goda ut om man ser till mina släkters historia om man säger så. Så därför förefaller sig döden plötsligt så nära. Ja jag vet, det är mörka och dystra tankar. Men jag är väl en mörk och dyster person då. I alla fall i januari varje år.
Andra gånger grinade jag över det faktum att jag inte kan fira min födelsedag så som jag vill. Nästa helg kommer jag att vara ett darrande asplöv. Skör. Det må vara det fjantigaste och barn dör i Syrien och folk svälter i Afrika, jag vet. Men man kan inte styra över sånt där. Därför ville jag åka iväg med han som bäst kan lugna min oroliga själ, men av olika omständigheter passar det inte så bra just nu och eftersom jag nu inte får ”fira” min dag som jag hade tänkt så tänker jag istället därför barnsligt inte låssas om den. Måndagen får komma och gå, som vilken dag som helst. Barnen har köpt paket som de ska få ge. Kanske hämtar jag ut frystårtan som Ica så vänligt skänker alla stackars människor som tvingas fylla jämt. I övrigt tänker jag vägra fira. Det finns inget att fira i att långsamt och plågsamt tvingas vandra mot sin egen graaaaaaaav.
Han som bäst kan lugna min själ vill ha gråa klinkers i badrummet. Skenor med spottar i taken. Parkett i köket. Målade väggar. Jag vill tvärtemot hela tiden. Ibland står vi bara och stirrar på varandra i den galenskapen som lätt uppstår när man står inför val och vill två helt olika saker. Hur kommer man fram till? Hur bestämmer man? Vi funderar på att lotta. Eller sten sax och påse kanske.
Fredagsmorgon väcks jag och lillpojken av ljudet när ett enormt flak med grus töms på gatan utanför. En ny dag gryr med gubbar och maskiner i trädgården. Maskiner som gräver fram något nytt, en fortsättning. Tack och lov för det då.
Nästa vecka utgår denna krönika till förmån för ångest och livskris. Veckan efter det är jag tillbaka igen, eventuellt något försvagad av ålderdom.
* Citat: Håkan Hellström ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com