Kan inte förmå mig att sätta upp någon jävla julstjärna. Än mindre fundera över julklappar. Dans runt granen. Bjällerklang och julbakande. Det känns helt enkelt orimligt.
Orimligt att jag ska hänga upp stjärnor och ställa mig vid bakbordet och tralla tramsigt på fjantiga hurtbullelåtar om renar och tomtar. Eller nej förresten, psalmerna är ännu värre. De där om Jesus Kristus ni vet. Han som vi nu ska ägna en månad åt att fira. Han som kom där bortifrån, ni vet. Åt Syrien till. Ni vet, syrierna som vi i Sverige nu i princip har stängt gränserna för.
Tyvärr, men jag får inte ihop det. Och jag vet inte hur jag ska uthärda. Vet inte hur jag ska uthärda julkommersen och alla julklappar som ska inhandlas och all den där glädjen som man ska känna nu. Tacksamhet och samhörighet och allt det där mysiga ni vet. Jag känner ingen samhörighet. Ingen glädje heller, men möjligen en smula tacksamhet. Över att jag slipper vara en flykting. Tack Jesus att jag blev vit och västerländsk och inte behövt fly ännu.
En enda dag fick sossarna och Miljöpartiets beslut i media. Sedan lade det sig. Som att det var väntat. Har jag varit för naiv? Var det väntat? En tidsfråga liksom. Jag hade inte fattat det. Att det var det här folk ville.
Det liksom snurrar i mitt huvud. Jag kan inte sova. Något väldigt djupt och grundläggande i mig är för evigt rubbat. Stoltheten jag ändå alltid haft över vårt land. Tron på att, visst finns det dårar även här, men de allra flesta av oss är lika. Vi vill samma sak och det är att vara snälla.
Äcklet över mig själv. Minns när jag som nittonåring fick möjlighet att besöka Auschwitz med skolan. Jag minns inte jättemycket från den dagen vi spenderade där jag och mina klasskompisar. Men jag minns kartan där all världens länder markerats med olika färger utefter vems sida de stred för. Sverige, omringat av färglagda länder, var vitt. Skammen där och då. Skammen nu över att min generation gör sig skyldig till exakt samma sak. Att jag nu står här och är vuxen och bara ser på. När Sverige återigen säger tack och hej, stänger gränserna och håller oss utanför. Bara låter det hända.
Så jag kan inte sova. Bilden av den syriska flyktingpojken där på stranden försvinner inte för min inre syn. Han ligger liksom kvar där. Vi lämnar honom där.
Idag fyller min son två år. Min lille son som sover så tryggt i sängen bredvid mig varje natt. Som väcker mig med en puss och ett uppfordrande - UPP, varje dag. För hans skull har jag bakat. För hans skull kommer jag att slänga upp en stjärna eller två imorrn. Men om sjutton år när han frågar mig varför Sverige är vitt på kartan. Varför vi inget gjorde. Vad ska jag säga då?
Jenny Persson