Kanske är det för att rättfärdiga mig själv som jag tänker att nostalgi och ”förmågan” att se bakåt är något väldigt bra. Jag har nog varit nostalgisk sedan jag var mycket liten. Jag hade enorm ångest när barndomen skulle lämnas och pubertet påbörjas. Jag ville inte bli ”ungdom”. Och sedan när jag blivit det hade jag extrem ångest över att lämna ungdomen.
Jag var nostalgisk över min egen ungdom redan när jag var femton. Och redan nu minns jag med nostalgiskt sinne tiden när barnen var små. För typ tre år sedan.
Jag tänker att det är positivt på flera sätt. Om man vill uppskatta sitt liv, så är det ju till exempel väldigt bra om man minns det liv man har haft och nostalgiska människor har bra minne eftersom vi håller minnena vid liv! Att minnas sitt liv med nostalgi är även att upptäcka att man levt ett rikt liv.
Nostalgi är alltså egentligen ingenting annat än livsbejakande!
Ännu en aspekt till det hela är ju själva ämnet historia. Hur mycket vi i vår tid kan lära oss och/eller räkna ut, genom att lära oss om vår historia. Hur vår historia egentligen på många sätt är det som driver oss framåt mot förändring, förbättring.
Precis så är det ju med den enskilda människan också. Vår historia lär oss om oss själva.
Såg filmen ”Interstellar” i veckan och fick umgås med en tanke jag ofta haft. Eller kanske är det mer en känsla. Ganska ofta kan jag drabbas av känslan av att gamla tider ännu pågår. Parallellt med tiden som är nu. Att det är därför som jag så tydligt, tydligt kan se tillbaka. Känna dofter, smaker, se människor framför mig. Så tydligt, så tydligt ser jag Amanda framför mig i mörkret vid Gerumskorset, på moppen påväg hem från Lojsta träsk.
Hur hon lyfter på mitt hjälmvisir och hjälpsamt lägger in en snus under min läpp innan hon gasar iväg hemåt i natten. David B bredvid mig på cykeln mot Stångamacken. Ida i en lammhage i Burs på fest. Och jag står liksom kvar där i Gerumskorset och ser efter Amanda som gasar mot Levide och tänker att hon ännu är kvar.
Vi är kvar allihopa. Vi sitter ännu vid Lojsta träsk om sommarkvällarna.
Jag springer ännu i hagarna nere på Näs och är sex år och har precis fångat en ödla. Och farsan kämpar med höet och morsan lagar köttgryta och lyssnar på Svensktoppen. Samtidigt som han som jag var kär i ännu väntar på bänken på stora torget och vi är arton och pendlar våra liv mellan krogen och skolan.
Och sen försvinner jag tillbaka till nu (?) och byter en bajsblöja och lyssnar på ett barn som gör sin saxofonläxa, men de gamla tiderna pågår ännu. Och ibland kan jag hälsa på. Ibland i drömmar på nätterna, men likagärna mitt på dan i något som jag kallar för ”minne”, men som egentligen kanske är rena tidsresor. Se filmen!
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com