Jag har funderat på det där med att vara fin.
I de feministiska kretsarna pratar vi mycket om att vara fin. Just nu, i inkluderandets tid, handlar det mycket om att vi ”gamla” feminister måste acceptera de ”nya” som vill sminka sig och raka benen, ha push up- bh:ar och som intresserar sig för mode. Det är jag helt med på. Alla måste få vara med och det finns ingenting som säger att man inte kan vilja kämpa feministiskt med rakade ben och sminkat nylle.
Jag förstår dem, faktiskt, för de flesta heterokvinnor känner igen maktkänslan som kan fylla en när man vet att man är snygg. När man gjort sig till lite och vet att man skulle kunna få omkull de flesta karlar i rummet ganska lätt. Karlar är så himla slampiga så. Easy to get kan man säga. Ägda av ett par pattar, ibland bara av en blick. Och det är roligt att känna makt. Ett av få enkla sätt för oss kvinnor att känna oss mäktiga på.
Sedan finns det de som är mer beroende av bekräftelsen än av makten. Som behöver få höra att de är fina, att de ÄR något och så finns det de som har mode och smink och utseende som intresse, hobby eller kanske till och med försörjning som ser sig själva och sin omvärld som små vandrande konstverk. Och det fattar man ju, att det är kul att få komplimanger då, när man liksom lagt sin själ bakom det hela.
Ja det finns så mycket att fundera kring det här med att vara fin. Män gör sig också fina, det ska tilläggas, säkert oftast inför det kön de vill para sig med. Ja för ibland kan jag inte komma ifrån känslan att det här med att vara fin och snygg och allt det där bara är en enda lång parningsdans. Man vill attrahera honor och hanar och hennar. Man vill föröka sig.
Därför har jag lite svårt för när folk säger att de ”vill vara fina för sin egen skull”. Oftast kvinnor faktiskt, män tycks kunna vara lite mer öppna med att det är parningen som oftast ligger bakom deras ansträngningar. Men kvinnor de förstorar brösten ”för sin egen skull”. Rakar bort kroppshår ”för sin egen skull”. Vill vara fina ”för sin egen skull”.
Jag tycker det klingar lite falskt… De få gånger jag klär upp mig är det oftast för att slippa vara ful inför andra människor. Men när jag är ensam, eller ”inför mig själv”, ja då vet min fulhet inga gränser. Då har jag blommiga foppatofflor, fleecetröjor från 90talet och mormorstrosor med hål i. Jag duschar helst inte. Sminkar mig på inga villkor och sliter ut par efter par av H&M´s fulaste mjukisbyxor. Jag har inget behov av att vara ”fin inför mig själv” eftersom jag tycker om mig själv ändå, hur ful jag än är. Och när jag vill vara fin handlar det i princip alltid om antingen anständighet eller parningsdans.
Jag tycker att ni andra kan ta och erkänna det också.
Jag tycker att ni andra kan ta och erkänna det också.
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com