Imorgon har jag varit mamma i åtta år. Åtta vackra år.
Häromkvällen kom hon glädjestrålande springande från skogen som vår tomt gränsar till.
– Mamma jag har hittat en hackspett! Den sitter precis nära i tallen och man kan se den jättebra!
Så vi sprang ut allihopa. Stod och spanade.
Långt efter att vi andra gått in stod hon kvar där ute i skogsbrynet, med sin kikare och spanade på fågeln. Plockade upp kottar som föll efter att fågeln ätit upp fröna. När hon kom in fick vi en lång, grundlig beskrivning av det spännande mötet med hackspetten.
En ljuvlig sak med att ha barn är hur nära naturen kommer en. Det är så spännande att följa barnen, genom deras olika åldrar, in i de olika årstiderna.
Just nu har vi ettåringen som ganska nyligen lärt sig att gå.
För honom är allting stort och oändligt spännande. Så fort dörren öppnas traskar han ut, med eller utan skor och bara går runt och undersöker. Suger på stenar, känner på sanden, beundrar ett prasslande löv och spanar efter de stora skatorna som både syns och hörs ordentligt.
Sexåringen som nu ska möta ännu en vår. För henne fyller naturen en funktion. Naturen är ett ställe där hon kan hoppa studsmatta, spela fotboll, springa och använda sig av på olika sätt.
Hon gör slangbellor och använder stenar och kottar till skott. Hon plockar blommor och sätter i vas. Hon plockar blad till sin hamster. Regnar det kan vattnet användas som bad till valfri leksak. Eller så kan man hoppa i vattenpölar. Snöar det kan man använda snön till pulkaåkning och att göra snöpersoner med. Naturen tycks finnas där enkom för henne.
Och så har vi fågelflickan. Som i hela sitt liv vandrat nära marken. Hon ser allt. Varje kryp, varje barr. Och allt kan bli en skatt. Hon har skelettsamlingar på rummet. Och tomma snigelskal-samlingar.
Äggskal från kläckta småfåglar. De säger att dagens ungdom sitter för mycket framför sina datorer, men när vår unge självmant utanför skoltid sitter och googlar fåglar och lyssnar på fågelsång på Youtube har jag svårt att begränsa datatiden. För henne är naturen en aldrig sinande skattkammare. Och vid åtta års ålder vill hon veta allt. Hur funkar en myrstack? Hur låter en blåval? Vilken färg har domherrshonan? Tack gud för skolan. Och internet.
Jag glömmer aldrig när hon såg sitt första träd. Hon var tre, fyra månader och jag vandrade runt med henne nere i Tallunden. Plötsligt liksom böjde hon sitt lilla huvud bakåt där i min famn och gled med blicken uppför den spännande stammen ända upp tills hon såg den mäktiga trädkronan. Sedan kunde hon inte sluta stirra.
Vi fick lägga oss på rygg i gräset och beundra det stora trädet.
Sedan dess har livet varit ett äventyr, både för henne och för oss. Må hennes stig alltid förbli så barnsligt spännande och vacker som hon ser den nu.
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com