Eva Bofride skriver i veckan om några frågor som hon ”velar som en åsna inför två hötappar” inför. Dessa frågor är speciella när man, liksom jag, har som jobb att skriva om sådant man tycker. Frågor utan svar. Frågor där man aldrig någonsin kan komma fram till vad man tycker.
Destination Gotland och vägtrafiken är en sådan för mig. Samma sak om det här med bygglov och vem som ska få bygga och om vi överhuvudtaget ska exploatera ön så mycket och så vidare. När jag läser tillbaka i gamla krönikor ser jag hur jag ena året tyckt si, andra året så.
EU-migranterna och arbete är en annan sådan fråga.
Jag kan verkligen förstå de EU-migranter som inget hellre önskar än att få arbete. Som på sekunden byter ut platsen utanför affären med pappersmuggen mot vilket arbete som helst. Alla har de olika drömmar. Vissa vill kunna etablera sig här och i framtiden kunna ta hit sina familjer och sina barn. Andra vill få ihop pengar att skicka hem. Deras desperata behov av försörjning gör många av dem väldigt angelägna om att få ett arbete, vilket arbete som helst.
Ett arbete kan definitivt vara en väg in i samhället. Knyta nya vänskapsband. Integrera. Och så har vi hela aspekten med människovärdet. De flesta människor behöver prestera för att må bra (vilket jag i vanliga fall gärna funderar kring, men inte idag). Utföra. Känna sig behövd.
Att många människor på ön nu engagerar sig för att sätta EU- migranterna i arbete bör nog i första hand ses som positivt. Tänker jag. Eller?
För det är ju också något som skaver. Kanske är det den där desperationen. Desperationen som gör en arbetare glad för vad hen än får. Som gör att arbetaren inte har mage att ställa krav. Och ingen finns där som skyddar den, i fallet med EU- migranterna, ganska utsatte arbetaren.
När jag hör om romer som blivit erbjudna 30 spänn i timmen för de allra mest slitsamma arbeten blir jag orolig. Orolig för synen på människovärde, orolig för hur olika människor och deras arbete värderas.
Orolig för hur känslan av att man är snäll och hjälper till, överskuggar allt och får en att bortse från mycket. Orolig för hur EU- migranternas desperation och enorma tacksamhetsskuld utnyttjas. Orolig för hur deras fattigdom och desperation blir vår vinst (men de vinner ju också. Eller? Vem vinner mest? Är det rimligt att det är vi som gör det?
Samtidigt vet jag ju att de flesta betalar bra, beter sig bra och förtjänar all respekt för arbetet de gör för och/eller erbjuder EU- migranterna. Och jag hör berättas om glada EU- migranter och om pengar som gör nytta.
Men jag är rädd för hur det hela kan utvecklas om inte saker och ting styrs upp, helst via myndigheter.
Har man inte råd att betala en skälig lön till den man vill anställa, EU-migrant eller inte, så kan man inte anställa någon. Så enkelt är det. Eller?
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com