Våren efter att jag fyllde arton gick Beyonce solo och släppte debutsingeln ”Crazy in love” tillsammans med Jay-Z. Jag levde dubbelliv på det sättet att när jag blev krogmyndig så tog jag del av både indie-delen av stan och den mer kommersiella. Det vill säga Effes på torsdagar och lördagar och Hamnplan eller Gute på fredagar.
Vi hade visserligen mobiler men mycket mer än sms och Snake erbjöd inte dessa. När Beyonce tog världen med storm stod vi således framför MTV och kopierade den legendariska dansen. På fredagskvällarna på Hamnplans dansgolv var vi Beyonce, allihopa. Jäklar vad vi dansade den där tiden. Och när jag hör låten i dag, femton år senare får jag i det närmaste fysiska minnen ifrån då. Kroppsminnen. Jag minns svetten som rann, tjejernas långa hår som flög hit och dit och rumporna som skakades överallt på det överfulla dansgolvet. Och lyckan när någon av stans fyra danskunniga killar kom in i lokalen.
När Crazy in love drar igång på högtalaren medan jag står och steker pannkakor till barnen så minns jag hur dansgolvet liksom delade sig när någon av dessa unga män gled in i lokalen. Och hur vi liksom tog i, dansade som om där inte fanns någon morgondag i hopp om att de skulle välja att glida fram just till oss. Och lyckan när de gjorde det! Att få dansa med någon som verkligen kunde efter slitet man själv lagt ner framför MTV. Som dansade på riktigt och inte kladdade. En glädje som kunde hålla i sig hela veckan sedan!
Jag trodde faktiskt inte att det skulle kunna vara roligt att gå ut och dansa vid den här åldern, men så tog jag mig i kragen och gick på klubben Wall of sound i höstas. Där spelades visserligen inte Beyonce men ändå såna låtar att jag tyvärr lurades att tro att jag återigen var arton år. Kroppen regredierade kan man säga och trodde att den var ung på nytt. Sedan dess har jag haft fruktansvärt ont i hälsenan. Det blir bara värre och värre för varje dag och smärtar numera upp i benet. Jag borde verkligen gå till doktorn men vill inte riktigt erkänna för mig själv att jag alltså behöver uppsöka sjukvården på grund av att jag var Beyonce för en kväll.
I går fyllde jag 33 år och det är femton hela år sedan stans alla tjejer kollektivt drog efter andan varje gång Johan, Elias eller bröderna NH gled ner på Hamnplans dansgolv. Femton år sedan vi alla var Beyonce, varenda fredag. Jag är ännu Beyonce, ja, det är jag ta mig fan. Inte så ofta bara. Kroppen måste ju hinna med att läka sina skador mellan gångerna.
jenny_thomasson@hotmail.com