Uttryck som ”alla är lika olika” och annat liknande trams är något av det värsta jag vet.
För det stämmer ju inte alls. Alla är inte alls annorlunda och olika. Det är att ta tolkningsföreträda att säga så och det är väldigt drygt. Drygt av en som aldrig levt med ett fysiskt handikapp att antyda att den vet något om hur det är att ständigt se annorlunda. Drygt av en som aldrig begövt tugga antidepressivt att säga ”jag är minsann också ledsen ibland”.
Man skulle kunna tro att ovanstående fenomen är ett tecken på att folk i allmänhet känner igen sig när det kommer till psyket och att man vill visa välvilja, men så är det tyvärr inte. Tyvärr handlar det oftast om att folk tar läkarvetenskapen i egna händer och menar att psykiska diagnoser egentligen inte existerar. Och det är så synd, för jag tror att om psykisk ohälsa kunde accepteras så skulle psykisk ohälsa inte vara något problem.
Säg att alla med psykisk ohälsa kunde få leva precis så som de behövde. Hen som behövde ligga och gråta tre dagar i månaden kunde göra det. Hen som inte kunde sitta still fick rast en gång i halvtimmen. Och framför allt: de med behov av vård, fick det. Folk skickades inte hem när de sökte hjälp. Ingen ställdes i kö. Ingen var ett problem.
Självklart ska siktet vara inställt på noll självmord varje år. Självklart och säkert uppnåeligt. Men däremot tror jag inte att man kan förvänta sig att psykisk ohälsa ska försvinna. Kanske inte ens minska. Och därför tror jag att den rätta vägen att gå är den mot normalisering.
Man ska kunna ringa sin chef och säga ”tyvärr kan jag inte komma idag för jag har ångest och kan bara sitta helt still och andas”. Och på frågan hur man mår bör man kunna få svara ärligt att ”igår tänkte jag på döden hela dagen och fick en panikångestattack vid sjuttontiden, men sen lugnade det sig” utan att folk blir helt konstiga.
Jag tror det grundar sig i folks jättekonstiga relation till döden.
Psykisk ohälsa handlar många gånger om att man ifrågasätter, analyserar och funderar kring livet och därmed även döden. Vissa är rädda för döden. Andra vill dö. En del tycker att det är svårt att leva men vill inte dö för det. Men alla vanliga gör allt de kan för att inte tänka på döden. De är så rädda. Och så tror jag förstås att det här med att lycklig och perfekt är normen, är ett stort problem.
Jag tror att vi måste krossa den lyckliga normen och istället börja ifrågasätta den. Är det verkligen helt sunt att vara positiv och lycklig jämt? Hur rolig är egentligen en optimist? Och har inte forskning visat att de ledsna och deprimerade oftast sitter på högre IQ än de ständigt glada och positiva?
Ja. Fram med fler psykfall. Leve ADHD-ungarna. Ja må de leva! Ja må vi leva!
Mejl: jenny_thomasson@hotnail.com