Jag fick en upprörd insändare från en sommargotlänning i veckan. Hen verkade väldigt obekväm med tanken att vi här på Gotland inte utför all den service som vi bistår turisterna med varje sommar, av ren glädje. Hen verkade ta mycket illa vid sig av tanken på att vi ”gör oss till” och kämpar för turismen och jag förstår hen väl, för precis såna tankar satt jag ju själv med nere i Turkiet för någon vecka sedan.
Tanken på att turkarna är beroende av mina pengar. Tanken på att de kanske faktiskt hellre skulle vilja göra något annat än att slicka mig i röven varje dag, men faktiskt måste göra det för att tjäna sitt levebröd, vilket dessutom oftast inte ens är rimligt.
Turisterna som kommer hit slipper dock oftast obehagskänslorna som lätt uppstår när man förstår att personerna som jobbar så hårt för ens välbehag inte får ordentligt betalt för det. Men det verkar ändå inte räcka. Vissa turister verkar vilja att det här med pengar inte ska spela någon roll. Att vi ska göra det av pur glädje. Vara tacksamma över att de ens vill komma hit.
Veckans Kobra på Svt handlade om något så intressant som klyftan mellan land och stad. Man talade om landsbygdens ständiga behov av uppskattande från staden. Att vi i glesbygd är totalt beroende av stadens gillande för att överleva.
Gotland måste vara det yttersta exemplet på detta. Nu har vi ett rejält försprång i och med den vackra naturen, men alla vet ju att det inte räcker. Nej. På Gotland kan vi konsten att exotifiera oss själva. Vi kan konsten att ständigt uppdatera oss. Vi vet vad de vill ha och vi fixar det. Vi håller efter våra stränder, startar mysiga sommarbagerier för det tycker de är gulligt. Vi fixar ställplatser åt deras husbilar.
Restauranger med all världens mat öppnar i juni och stänger i september. Vi upplåter tomter och godkänner bygglov åt deras sommarhus som bebos under samma tidsrymd. Vi öppnar affärer och vi är ständigt på gång med nya idéer. Vi städar och håller fint och vi beter oss schyst, alla är representanter. Oftast njuter vi av arbetet, men ett arbete är det och vi gör det för att tjäna pengar. Vi gör det för att vi måste, även om det är ett roligt, nyttigt och lyckligt måste.
Och ja. Det är vi och det är dom. Vi som bor här jämt. Och de som inte gör det. Hela världen är full av vi och dom faktiskt och jag tycker det är trams att det skulle vara något dåligt. Människor är olika, har olika erfarenheter, olika kulturer och olika allt.
Det är när man värderar olikheterna olika högt som det blir rasism och främlingsfientlighet av det hela.
Att tänka att någon bör vara glad och tacksam för att hen har ens gillande är definitivt på gränsen till något mindre bra och kanske det främsta tecknet på hur man värderar olika tings värde.
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com