Som vuxen och förälder hoppas jag innerligt att mina barn kommer att bli som någon av de där kidsen, som gick fackeltåg mot droger i veckan. Gud vad skönt om jag får sådana barn.
Jag följer ett antal bloggar som skrivs av ett gäng ungdomar på ön. De är kompisar och tillhör samma gäng och med största sannolikhet röks en hel del spice och även andra preparat i den här vänskapskretsen. De här ungdomarna, de hänger inte på ungdomsgården och inte i några idrottsanläggningar heller. Vissa av dem har redan egna barn utplacerade i fosterhem, andra är långtidssjukskrivna, de flesta har drog och/eller alkoholproblem. De är fattiga, har inget stöd hemifrån då deras egna föräldrar oftast befinner sig ännu längre utanför samhället än de själva. Detta är knarkarna och alkoholisternas barn. Betongbarnen. Med diagnoser, övergrepp och själsliga ärr som ingen medelsvensson med normalsvår uppväxt någonsin kan ta till sig, i bagaget.
Det är därför jag blir lite konfunderad när jag läser om idrottsvärldens käcka uppmaningar. ”Kom och sporta med oss, få en meningsfull fritid och skippa spicen”. Jag tror faktiskt inte att innebandy hjälper efter att man växt upp i tjugo olika fosterhem. Jag tror inte lite fotboll lättar det minsta när man själv varit pappa åt sin alkade pappa sedan man lärde sig gå. Jag tror inte att lite gymnastik gör det lättare att säga hej då till sitt lilla barn som man födde när man själv var ett barn och sedan tvingades lämna ifrån sig och nu bara får träffa varannan helg, under övervakning. Tyvärr alltså.
Och framför allt tror jag inte att den rätta vägen att gå är att låta alla lyckade medelklasskids med FÖRUTSÄTTNINGAR gå runt med facklor och prata om hur farligt det är med knark. Jag tror snarare att det cementerar det extrema utanförskapet som jag ibland mellan raderna, men oftast extremt klart och tydligt, kan läsa mig till i de här bloggarna.
Det är inte idrott och sport som gjort att kidsen med facklorna valt bort droger. Det är engagerade, friska, lyckliga föräldrar med pengar på kontot som gjort det möjligt för barnen att kunna satsa. Vill man få ett slut på knarkande ungdomar är det helt enkelt annat man ska erbjuda dem än sport och en ”meningsfull fritid”.
En annan sak man bör göra är att lägga ner dels nolltoleranspaniken och dels den anklagande tonen. Som den där där annonsen där en mamma står och gråter över en död unge på en bår. Det finns en ”se nu vad du ställt till med”- stämning över den bilden som jag inte kan acceptera. Kids som knarkar behöver inga fler anklagelser. De behöver någon som lyssnar på dem och lägger ner moralpaniken. Prata om skiten för fan! Prata med de här ungarna om varför det är skönt att vara hög. Varför man känner att man behöver det. Vad det är som gör att man tar risken att bli hög. Och börja jobba därifrån.
Jenny Persson