Jaha. Så var vi då återigen i topp på självmordstoppen. Till artikeln på helagotland.se bjöds man på en liten lista med tips på hur man gör för att undvika självmord, typ. Man skulle tydligen vårda sina relationer, träna samt utbilda sig.
Jaha. Ja det ser ju tyvärr inte så bra ut för mig alltså. Jag löper klar risk för självmord. Förutom på punkt ett.
Jag är väldigt, väldigt bra på sociala relationer. Jag får vänner vart jag går. Jag vet precis hur människor ska tas och jag är inte rädd för att ta dem. Ge mig en halvtimme och jag är din nya bästis.
Eftersom de allra flesta tyvärr inte är särskilt socialt kompetenta så kan det ju för mig blir lite...tradigt ibland. Man ger och man ger. Man lyssnar och man lyssnar. Men får inte alltid så mycket tillbaka. Och vips så kan ens supertalang för sociala relationer bli ett ok. Och den där självmordsrisken nafsar mig i hasen igen.
Men DÅ drar jag fram mitt triumfkort. För varje gång jag tvivlar på mina relationer. Varje gång jag känner mig ensam, är sur på morsan eller när äktenskapet vinglar, då räcker det med att jag tänker på hennes namn så känns allt mycket bättre igen. Nina. Min Nina.
Vi lärde känna varandra i vuxen ålder och är så rysligt lika varandra att början blev stormig. Men när de första åren och tusentals samtalstimmar passerat så finns det nog ingen person som jag vilar så tryggt mot som henne. Det magiska som hon gjort för mig och som jag hoppas att jag även gör för henne, är att hon älskar mig just så som jag är.
När jag är i mitt mörkaste mörker, när jag är sur och otrevlig, när jag inte orkar lyssna utan mest vill prata, när jag är barnslig och egoistisk och dessutom luktar lite illa eftersom jag inte alltid bryr mig om att duscha innan vi ses, så bara gillar hon mig ändå. Bekräftar mig. Får mig att känna mig smart och bra och så tar hon min skit och bär den tillsammans med mig.
Lägg därtill att hon sitter på alla egenskaper som jag värdesätter samt att vi ändå är så pass olika att hon utmanar min hjärna och jag får nog inse att jag har haft en väldig tur. Som hittade henne. Som fick henne till min. Vän i nöd och lust.
Och vips så har självmordsrisken tagit ett rejält kliv tillbaka igen. För bara en sån relation, där man låtit en annan människa komma innanför ens skinn och rakt in i själen och förhoppningsvis fått ta samma kliv rakt i någon annans själ, är jag helt övertygad om kan rädda liv. Att ha människor som ser efter en och ens själ och att få glädjen att se efter andra.
Det betyder allt.