Det finns ett genuint, utbrett förakt i vårt samhälle för människor som inte tar hand om sig själva. Som inte anstränger sig för att hålla sig vid liv. Och vi gör skillnad på folk och folk. En äventyrare som ska bestiga en omöjlig bergstopp sponsrar vi med pengar, skriver vi om i tidningar och applåderar vi, när hen ger sig av på sitt livsfarliga uppdrag. En rökare som i SÅ MÅNGA ÅR äventyrat sitt eget liv när hen blossat cigg, föraktar vi djupt. Trots att det, enligt mig, är ungefär samma mekanismer som driver på både äventyraren och rökaren (kicksökeri, beroende och en viss nonchalans inför livet självt).
En person som jobbar 80 timmar i veckan skriver vi imponerade artiklar om, trots att vi ju alla vet att det är helt ohållbart att arbeta 80 timmar i veckan. Det är farligt att sova för lite, farligt att aldrig pausa, detta vet vi ju alla. En sådan person är en tickande bomb. Ändå hyllar vi de hårdast arbetande entreprenörerna och näringslivsidkarna som hjältar. Samtidigt som vi föraktar människor som lever sina liv som överviktiga, å det djupaste.
Kanske är det vårt skattesystem som gör att vi är så besatta av att hålla oss vid liv och vad fiffigt det i såna fall är, om än en smula ohållbart. Vi tjänar på att våra medmänniskor håller sig vid liv. Vi behöver att folk ska vara pigga och friska nog att betala skatt. Och det är ju fint på ett sätt. Vi behöver varandra. Men det innebär också att de som inte är friska nog att kunna bidra med särskilt mycket skatt, blir ett problem för alla andra. Blir en börda. Vilket blir en extra press för till exempel psykiskt sjuka. En press som jag absolut tror kan vara en anledning varför vi har så höga självmordsantal i Sverige i jämförelse med många andra länder. I vårt land antingen bidrar man eller så är man en börda. Vissa bördor accepterar vi. Andra accepterar vi inte. Det gäller att vara en börda på rätt sätt.
Stina Wollter frågade sig i sitt sommarprat från den 26 juni, ifall ett åttaårigt liv kunde vara fullständigt. Jag förstår att den tanken känns helt galen för många. För trots att vi alla vet att det börjar bli lite av ett problem att vi lever allt längre, att samhället består av fler och fler overksamma äldre som inte längre kan bidra utan bara kostar oss, så är vi fortfarande helt besatta av tanken på att livet ska vara så långt som möjligt. Vi hyllar hundraåringar som hjältar. Att leva länge är målet. Trots att vi alla också, innerst inne, fasar för de där sista åren när de flesta faktiskt sitter instängda och oförmögna och plågas av åkommor som bara sådana som arbetat med äldre vet om existerar. Men leva ska vi, till varje pris. Kanske är det vår gamla kristendom som spökar ibland oss ännu. Det där om att livet är så heligt.
Vi tar våra liv på oerhört stort allvar, helt enkelt, här i västvärlden. Och visst är det vackert på många sätt, samtidigt som det är stressande och fullständigt ohållbart på andra sätt.
jenny_thomasson@hotmail.com