Ja så var det lördag igen. Det var ju nyss lördag. Tiden går på ett helt nytt sätt tycker jag. Kanske beror det på att jag har passerat trettio. Eller så är det lyckan. Jag minns där straxt över tjugo, när man liksom ännu såg framåt på ett annat sätt. Man längtade ännu framåt, mot något annat, något bättre.
Jag minns när vi var 24 och 25 och precis hade fått vårt andra barn. Vi var så otroligt fattiga att våra barn utan tvekan räknades med på den där årliga uträkningen av hur många barn som lever under existensminimum. Vi hade två blöjbarn, men knappt pengar till blöjor och vi grälade mycket. Inga av våra kompisar hade barn så vi var ensamma mycket, kände oss ensamma i vårt kämpande. På kvällarna ibland när vi inte orkade krångla med läggning av barnen, satte vi dem i bilen och körde en tur, så bensinsnålt som möjligt förstås för bensin var inget vi tog för givet. Så körde vi runt i solnedgången, lyssnade på Beatles "we can work it out" och Tracy Chapmans "fast car" och pratade om hur bra allting skulle bli- sen. När vi fick mer pengar. Om vi någon gång kunde köpa oss ett litet hus. Om vi bara lärde känna några andra småbarnsfamiljer. Om barnen bara blev lite större. När vi bara fick sova lite mer. När vi bara fick lite mer tid för varandra. Och jag tog hans hand där i bilen och Chapman sjöng "You got a fast car. I want a ticket to anywhere. Maybe we make a deal. Maybe together we can get somewhere. Any place is better. Starting from zero got nothing to lose. Maybe we'll make something".
Ja och så gick åren och vi kämpade på, så gott vi kunde, sida vid sida. Och vi tog oss sakta framåt. Höjde inkomsten, mer eller mindre tvingade oss på människor vi tyckte var intressanta och fick nya vänner med barn. Barnen växte, vi fick mer tid för varandra, kunde köpa oss ett litet hus och så vidare. Och helt plötsligt är man så uppe i det där, som man längtat till och som man skapat. Att veckorna bara svischar förbi. Och vad skönt det är, att ha lämnat de där hundåren bakom sig. De hårda åren. Men häromkvällen satte vi oss och såg på gamla filmer från åren har gått. Två småflickor som dansar i blommiga klänningar, kärleksfullt småprat mellan mig och maken bakom kameran. Svarta ringar runt våra ögon men ändå en glöd där inne. Och jag insåg att en del av mig saknade dem, hundåren. I alla fall är jag tacksam för dem.
Och nog är det för lustigt att de svåra åren skulle gå så långsamt, medan de lyckliga bara springer förbi?
"So remember when we were driving driving in your car. Speed so fast I felt like I was drunk. City lights lay out before us. And your arm felt nice wrapped 'round my shoulder. And I had a feeling that I belonged.I had a feeling I could be someone, be someone".