I tidningen Mama ondgör sig krönikören Annika Leone över föräldrar som klagar på förskolan. Hon menar att svenska föräldrar borde tänka på hur de har det i andra länder och sedan vara tysta. Exakt samma argument brukar föras mot feminister, att vi minsann borde tänka lite på kvinnorna i Afghanistan innan vi öppnar våra munnar.
Sånt här trams ser jag som ett trams i raden av det där positiva tramset. I Sverige just nu är det väldigt modernt att inte klaga. Väldigt modernt att vara positiv. Man ska tänka positivt. Ha kuddfodral där det står CARPE DIEM och så ska man gärna gå någon kurs i personlig utveckling där man lär sig tänka positivt.
Man ska inte bara superprestera på jobbet, vara världens bästa förälder, ha en givande och meningsfull fritid, man ska vara kåt, glad och lycklig också. Och positiv. Och så ska man gärna dela det på Facebook också. Så att det syns.
Ska man skaffa sig ett jobb funkar det inte att komma dragandes med sin alldeles egen personlighet längre. Nej, för att få ett jobb idag krävs att du är en positiv jasägare som aldrig säger nej och som dessutom är så pass framåt att du vågar gå på auditions.
Det gamla talesättet att det behövs både en gas, en broms och en koppling på varje arbetsplats gäller inte längre. Nu är det ja, ja, ja, framåt, framåt, framåt som gäller. Pessimister göra sig icke besvär.
Professorn Agnes Wold talar i sitt Vinterprogram i P1 om tramset om att en positiv läggning skulle vara något positivt. Hon menar att en positiv människa knappast skulle stå sig särskilt långt mot evolutionen. För att överleva måste man ifrågasätta, tvivla, oroa sig och man kan inte lita på att allting ordnar sig. För då dör man. Gud vad jag älskade henne för de orden.
I förra veckans Skavlan pratade psykologen Svend Brinkmann om hur personlig utveckling är trams och om att man borde lära sig att tänka negativt och säga nej lite oftare.
Han menar att kraven på att prestera, till exempel genom att utveckla sig själv eller i pressen på att vara en optimistisk ja-sägare så kan man bli deprimerad. Människan utvecklas av sig självt, sa han och så pratade han om hur man, istället för att rikta fokuset mot sig själv, borde rikta fokus mot de förpliktelser man som människa har. Att på jobbet samt i sociala relationer, där bör fokus ligga.
Om inte svenska föräldrar engagerat sig och kommit med både kritik och förslag så skulle inte den svenska förskolan vara så otroligt bra som Annika Leone tycker att den är. Om inte svenska feminister kämpat halvt ihjäl sig och klagat, gnällt och tjatat hade Sverige inte kommit så långt vad gäller jämställdhet.
Fackförbund och lagar kring arbetarnas rätt hade aldrig kunnat utvecklas i dagens positiva, entreprenörssamhälle. Och om jag nu skriver CARPE DIEM över hela köksväggen så är chansen inte så stor att mina gener kommer att stå sig evolutionsmässigt. Fånga dagen! Trams!
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com