Jag tänkte att jag skulle ta och komma ut ur garderoben för er här nu, som diabetiker. Att man har diabetes är egentligen ingenting man helst pratar om. Och om man gör det kan man glatt förvänta sig någon av följande reaktioner:
1. Jaha. Ja diabetes får man av dålig livsstil va?
2. Men! Du är ju inte ens tjock!
3. Gud! Du kommer att dööööööö!!
4. Ska du verkligen äta det där?
5. Insulin är gratis! Nålarna är gratis! Herregud vad skattepengar du kostar, ditt sjuka vårdpaket till fetto.
Ja diabetes typ 2 är väl en av de osexigaste sjukdomar man kan få faktiskt. Även om det handlar mycket om gener och ärftlighet går det inte att komma ifrån att man kan påverkar sjukdomen mycket genom att aldrig någonsin äta något som är gott. Att det till viss del handlar om självförvållande.
Egentligen är ju de flesta sjukdomar självförvållade på något sätt, men det pratar man inte ofta om. KOL-patienter får höra att det handlar om gener och cancerpatienter får inte höra om hur det till exempel kan vara bra att undvika just socker då tumörer växer som smör i söta kroppar.
När det gäller diabetes är det tvärtom. Det allmänheten vet om diabetes typ 2 är att det hör samman med övervikt och dålig livsstil och det får vi med diabetes ständigt lida för.
I perioder är det jättesvårt att acceptera att man ska ha det såhär hela livet. Andra perioder går det bättre. Och i vilken period jag än är i, så är det skitskitskitjobbigt när folk lägger sig i vad jag äter.
Även om det bara är av omtanke. Så är det inte roligt att ständigt vara den annorlunda, den utpekade, den som det är synd om alternativt får skylla sig själv.
Jag var 21 när det började och sedan dess har det väl varit en ständig kamp kring självhat och dödsångest kan man säga. Mani när man är inne i en ”bra” period och kollar blodsocker tre gånger i timmen, bara äter protein och superlångsamma kolhydrater samt väger sig varannan timme. Självhat när man kör en period av intensivt chipsätande och dödsångest i princip konstant.
Då ska tilläggas att min kropp möjligen är lite extra mjuk. Men ingen fetma här. Jag har inte ens ångest över hur jag ser ut. Tyvärr, får man säga.
Nu har jag fått en medicin vars ena biverkning är att man tappar hungern. Detta tar sig form genom känslan av en stor spya längst ner i magen som åker lite hit och dit under dagen. Man blir inte särskilt hungrig av det nej och dessutom verkar medicinens sockerhaltssänkande effekt funka bra den också.
Men är det värt det då? Att gå runt med en stor spyklump i magen resten av livet? Ja det kanske. Hellre sur och vid liv. Än glad och död. Det är verkligen diabetes på sin yttersta spets.
* Diabetes typ 2 skall icke blandas ihop med diabetes typ 1. Typ 2 går att påverka, typ 1 får man ofta som barn och är ingenting man kan påverka själv.
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com