En sak som gamla människor brukar säga om oss i den generationen som har barn nu, är att vi dokumenterar för mycket. Vi har så fullt upp med att facebooka och tweeta och fotografera precis allting att vi missar livet som pågår här och nu, säger de. Och ibland rycks jag med och får ångest och tänker att jag måste bli bättre på carpe diem.
Men så kommer veckor som dessa. När allt är skit, helt enkelt. När det enda jag kan komma på att skriva i den här krönikan är svärord. När hon som fyller sex år på måndag har legat i 39 graders feber i SEX DAGAR och vi har varit helt isolerade från vänner och samhälle på grund av detta. Och samma dag som hon blir frisk, så insjuknar bebisen. När vi trodde att det inte kan bli värre än så här, så blir det alltså ännu värre, för han har så klart 40 graders feber och gråter oavbrutet. Alltså hela tiden. Dygnet runt. Och alla roligheter som vi planerat in till påsken. Alla gamla vänner som skulle kramas om. Alla kusiner som det skulle lekas med. Allt bara pfff. Borta. Och ingen orkar påskpynta och precis allt som sägs mellan mig och maken låter surt. Och huset ser ut som ett bombnedslag i väntan på att få flytta in i tillbyggnaden som snart är klar. Och katterna slåss och de som orkar äta får blodpudding tre dagar i rad.
Ja då jävlar kommer alla de där tusentals, åter tusentals bilderna till användning. Vi laddar upp dem på tv:n och sätter oss hela familjen och tittar. Tittar på lyckliga stunder från åren som har gått. För det är ju mest lyckliga stunder som man fotar. Och gud vad mycket lyckligt vi har haft ändå, inser vi när vi sitter där, isolerade och sjuka och sura alla fem och trängs i soffan. Och vi förlorar oss i minnen och hamnar slutligen i känslan att vi ändå har byggt upp något väldigt fint under de här åtta åren. Bilderna visar tydligt att saker har hänt. Att vi gjort något bra. Och tonen när vi slutligen säger godnatt är kanske inte sjungande lycklig, men åtminstone något mindre sur.
Det finns en app numera som heter Timehop. Den kopplar man ihop med sina socialamedier-konton och så får man varje dag upp de statusuppdateringar/bilder/tweets som man gjorde för ett och två och tre och fyra och fem och ibland sju år sedan. Gamlingarna stönar väl redan i kör. Men jag älskar den. Älskar den för att jag varje dag påminns om livet som gått. Saker jag gjort. Sådant jag tänkt. Relationer jag byggt. Dessutom kan jag se mönster. Vi har varit sjuka vid den här tiden på året alla de senaste fem åren, till exempel. Och jag ser att tiden går och att den, mestadels, har varit fin.
Och jag inser att att dokumentera sin tid, måste vara carpe diem av allra högsta grad.
Glad påsk på er! Tänk på Jenn...jag menar Jesu lidande!
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com