I slutet av december förra året togs det första spadtaget här hemma och projekt husrenovering tog vid. I nio månader har vi alltså nu levt med mer eller mindre renovering omkring oss.
Under våren byggdes huset ut. En fantastisk firma gjorde hela jobbet, men det visade sig ganska snart att även fast någon annan bygger finns det ändå en hel del att göra som ägare. När bygget avslutades småpysslade vi lite med diverse saker innan vi nu i augusti rev ur köket för att byta det själva. Igår bar min man och ett gäng kompisar in en 170 kilo tung bänkskiva i betong som min man gjutit åt köket. Kaklet kom också och nu börjar vi så sakteligen ana slutet på den här evighetslånga perioden där borta, fram mot jul.
Ärligt talat så trodde jag nog att det skulle vara jobbigare att renovera... Eller... Nu har jag förstås nästan glömt bort helvetesperioden i vintras och så den nu i somras när jag på allvar trodde att jag skulle bli galen på riktigt. Men jag hade nog trott att vi skulle vara lite närmare skilsmässa än vad vi är.
Vid tidigare, mindre, renoveringsobjekt har alltid samma skede inträffat. Skedet: Båda är jätteglada och förväntansfulla och lägger massa tid på att planera. Maken kör igång. Han går in i arbetet med sådan intensitet att jag inte känner att jag kan göra det längre eftersom någon måste tänka på allting annat också. Jag skiter mer och mer i det. Blir med tiden argsint och bitter. Känner mig slutligen väldigt ensam, känner meningslöshet och blir tillslut väldigt sorgsen och nedstämd. Därför hade jag nog trott att vi åtminstone skulle vara inskrivna vid familjeterapeuten vid det här laget. Men det är vi faktiskt inte!
Sedan en och en halv månad tillbaka diskar vi i gamla badrummet som senare ska bli vår nya tvättstuga. Äter våra middagar i det som senare ska bli vår kontorsdel. Hämtar bestick och makaroner från det gamla vardagsrummet som så småningom ska bli vårt nya sovrum. Min man dubbelarbetar och jag anstränger mig för att åtminstone försöka vara snäll. Plus att jag ganska ensam sköter hushållet just nu. Jag tror att jag säkert blivit av med två kilo bara på att laga middag då att laga middag numera innebär att man springer som en galning mellan de olika rummen för att samla ihop vad man behöver. Hämtar durkslaget i badrummet, kniven i vardagsrummet och torrvaror från kontorsdelen.
Många tycker att det är roligt att renovera. Det tycker inte jag. Jag tycker att det det tråkigaste som finns. Jag tycker det är ytligt och hjärndött, men nödvändigt i vårt fall. Och så har jag slutat tycka synd om såna som måste renovera (inklusive oss själva) och istället insett vilket privilegium det är att kunna göra det.
I helgen skiter vi i allt och ägnar oss åt att vårda äktenskapet istället. Vi är rätt bra på det där och det är nog därför vi överlevt en av vårt äktenskaps största utmaningar: husrenoveringen.
Mejl: jenny_thomasson@hotmail.com