December månad inleds som bekant med första advent. Första ljuset ska tändas i staken och stjärnorna ska upp i fönstren. I huset där jag bor ska dessutom en julgran kläs i vestibulen. Festfixaren Jan Green ser till att så sker. Mitt bidrag är att hålla i kontakten till ljusslingan så att sladden når fram till eluttaget. I mitt tycke ett lagom mödosamt jobb. Men så hände det som inte får ske. Julgransfoten gick sönder. Jaha, vad gör vi nu då?
Green tog till ”första hjälpen”, det vill säga att tejpa ihop foten. Bra initiativ, men verksamt i mindre än fem sekunder. Plan B var mindre smickrande, sedd ur min synvinkel. Jag skulle bli tvingad att med handkraft hålla granen upprätt fram till julgransskakningen. En icke överdrivet inspirerande uppgift, i stil med spinning och betgallring och seg som skumtomtar. Att jag skulle missa både jul- och nyårsfirandet störde mig inte. Men vem skulle ta hand om min sambo Bella, om jag skulle stå i vestibulen och stöda upp ett juleträd? I brist på bröd och vatten torde både jag och gran ha rasat ihop som en trasig trappstege, långt innan dopparedan. Alltså ett uppdrag som lämnade mig kall. Missmodet började sprida sig som löss på en byracka. Hög tid att koppla in den kreativ delen av hjärnan. Den sällan nyttjade.
Vi hann aldrig strukturera plan C, för in genom ytterdörren skred den räddande ängeln, Kathe Arvidsson, från grannhuset. Hon insåg direkt vårt predikament och erbjöd sig att hämta en extrafot som hon inte behövde. Därmed var problemet ut världen. Jag vet att jämförelsen haltar, med det där med extrafot får mig att tänka en annons som jag såg häromdagen. Erbjudande gällde bland annat sportskor. Man kunde köpa tre och betala för två…
Icke utan ett visst mått av stolthet konstaterade vi att granen stod stadig som Follingbomasten. Vi kunde kosta på oss ett leende, så brett att det syntes bakifrån. Nu skulle det firas. En mindre skara grannar hade samlats och dukat fram glögg med allehanda tillhörande tilltugg. Bland annat knäck, en produkt som åsamkat mig en del kostsamma tandläkarbesök genom åren. Men man behöver inte tugga. Är man sugen på knäck, så går det bra att suga, ska du veta. Det vankades allt från Ica:s alkoholfria till Blossas 15-procentiga, som jag föredrar. Saftsoppa, fy sjutton! Det ska vara krut i glöggen, kanske inte som i Ernsts dunderdryck, men ändå.
Om du hängt med så här långt så vill jag ta tillfället i akt och önska en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR! Vill dessutom hälsa fastighetsskötaren Mikael Sahlsten att ”ljusträdet” på gården pryder sin plats.