Det är bara att bläddra i matchtablån och jag far ut på en tripp runt jorden: Marocko, Iran, Costa Rica, Serbien, Sydkorea, Uruguay, Polen, Saudiarabien, Colombia.
Fyra veckor framåt bjuds vi i våra tv-apparater på en idrottsfest som är så mycket mer än idrott, kanske är det rent av så att fotbolls-VM minst av allt är idrott och mest av allt är allting annat: Förväntningar, nervositet, kall öl, hejarop, glädje, besvikelse och kamratskap över gränserna.
När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs, det vill nästan alla killar. Jag såg ”Leif Erikssons fotbollsskola” i tv om kvällarna, det var väldigt länge sedan, Leif Eriksson var proffs i Frankrike och en kväll efter tv-skolan gick jag ut på gårdens asfalt och försökte lära mig nicka.
Det gick sådär. Jag blev aldrig proffs och intresset falnade, fotboll har aldrig legat högt på mina listor.
Men när det är VM-dags kan till och med jag kåta upp mig en smula. Jag köper aftontidningarnas VM-magasin, kollar sändningstider, prickar in intressanta matcher i tablån.
Inte så mycket för själva fotbollens skull, själva spelet på plan, utan för sammanhanget. Att vara del av det som förenar miljarder runt hela vårt klot, människor som sitter vid sina tv-apparater och tittar på samma sak; i miljonprogramslägenheter, kåkstadsskjul, bungalows och gräddhyllssalonger.
Överallt i världen spelas fotboll, det kan aldrig förringas. En boll, ett par skor, några tröjor att markera målet och så är matchen igång. Och om inte det finns så duger ihoptejpade gamla tidningar att lira med,
Fotbollen är vägen ut ur tristessen för många, att lattja med bollen kan vara en stunds frihet i en i övrigt sargad tillvaro.
Det stora i ett VM är det som händer bortom planerna i tv: Att människor får hoppas och fly från vardagen en stund.
Idrott och politik hör inte ihop säger vissa men vi vet hur det är. Bara kring det faktum att Ryssland och nästa gång Qatar fått värdskapet för VM finns mycket att diskutera, men det gör vi inte här.
Men på planen, när domaren blåst, finns ingen politik, inte i längdhoppsgropen heller eller på brottarmattan eller i slalompisten. Bland ledare och statsöverhuvuden som tittar på, kanhända, de som gärna solar sig i idrottslig glans.
Atleterna själva förenas av viljan att vinna, av att alla är samma och i ett handslag efter avslutad match.
VM är en lägereld för hela befolkningar i en i många stycken ledsen värld.
Om matcherna sedan slutar 1–0 eller 0–1 spelar egentligen inte så stor roll.