Ibland är det stekt fläsk med löksås, ibland fisk. På hemväg luktade det som vanligt hemlagat från de små tegelhusen längs Allégatan. I höjd med den statliga myndigheten höjde jag mitt buskiga ögonbryn. Jag hann gasa Vespan nästan hela vägen hem, innan jag förstod vad jag sett i ögonvrån. Var det inte en väska som stod där vid entrén?
Naturligtvis fanns det någon i närheten, tänkte jag. Men jag hade ju inte sett någon och klockan var sent efter kontorstid.
Jag vände, parkerade Vespan och smög sakta fram. Jag hann tänka på bomber och någonstans hade jag i bakhuvudet att vara försiktig, om det skulle sticka upp några elektriska sladdar.
Mycket sakta drog jag upp dragkedjan. Att snoka i andras ägodelar känns kriminellt. Jag hittade ALLT det som man ogärna blir av med. På ett bankkort fanns identiteten på en kvinna med ovanligt namn. Jag googlade, och hittade ett mobilnummer.
– Ja, svarade en röst spänt.
Hon satt i taxin på väg mot flyget. Fem minuter senare vevade chauffören ner rutan, jag gav honom väskan som han halade in och så försvann han som blixten. Från baksätet hörde jag en röst: Jag bjuder på lunch som tack!
Att gå ut och äta lunch med någon jag aldrig träffat känns spännande. Jag tänkte att bara en mycket socialt kompetent person bjuder en främling som mig på mat. Så jag tackade ja.
Vardagsdramat utanför myndigheten slutade inte med bombväska och scoop i GA. Men ärlighet och en smula omtanke gav i alla fall en lunch. Och massor mer.
Kvinnan visade sig vara konsult och trevlig, pratglad och en god berättare. Vi hade jättetrevligt. Hon befann sig som i en japansk skräckfilm, där allt hände på en och samma gång. Hon hade liksom råkat trycka på action-knappen i livet och berättade livligt om väskan, inbrottstjuv och larmcentraler. Allt på bara några dagar.
Jag tänker att en sådan lunchdate med en främling då och då vore fantastiskt, och en timmes samtal om stort och smått var inte alls så dumt. Av kvinnan ur den japanska skräckfilmen fick jag, förutom en härlig fisksoppa, en timmes gratis konsultation i företagande.
Att säga ja är alltid mera spännande än nej. Det är då det oväntade händer. Jag gillar att bli överraskad, särskilt positivt.
På jobbet var det någon avundsjuk som undrade om jag hade stulit väskan, för att få en gratis lunch. Naturligtvis inte. Men hittar du en väska kan det vara min. Då bjuder jag på lunch. Vi har säkert massor att prata om.