Jag älskar skor. Eftersom jag även gillar Italien är kombinationen oemotståndlig. Då och då googlar jag på ”italian boots” och försvinner iväg ut på någon läcker internetsida.
Jag vet inte var min passion för skor föddes, men jag tror att det var i tonåren på NK i Stockholm. Jag och en kompis kikade på hyllorna. Ett par grå med vass tå, och ett annat mörkare par, såg fina ut. Jag provade den högerdoja av den grå som stod på hyllan. Satt perfekt! Men vilket par skulle jag välja?
Det här är en episod i livet som jag inte är särskilt stolt över. För situationen löste sig, när en snygg tjej kom och frågade om jag skulle ha de grå. Hon skulle ge dem till sin kille i present och det visade sig att butiken av misstag satt ut såväl höger- som vänsterskon av det sista paret de hade hemma.
Jo, jag kunde ha valt de mörkare. Men om en snygg tjej valt de grå verkade det väldigt dumt. Kompisen tyckte nu det blev pinsamt och försvann mellan hyllorna. Kvar stod tjejen och jag med varsin sko i handen. Vi fick lotta. I många år betydde sedan de grå skorna något alldeles extra för mig.
Sedan 20 år delar även jag och min sambo som tur är samma intresse. I vår trånga hall har vi staplat flera skohyllor ovanpå varandra, för att i alla fall en del av de samlade skönheterna ska rymmas. På Alla hjärtansdag fick hon en övernattning på hotell i Stockholm. Nästan en hel dag tillbringade vi i Stockholms skoaffärer. Klassiska Skounos intill Kungsgatan har riktiga delikatesser. Andra butiker hade just nu halva reapriset. Med stora leenden klev vi ut på gatan med alla skokartonger. De boar vår papegoja Max nu in sig i. Skräcken är att han ska komma lös i hallen. Då återstår bara flisor av mina italienska drömmar.
Bland de par som jag är mest rädd om finns sandalerna från Levanto. I Ligurien klev jag in i skuggan bakom den gamla skomakarens neddragna markiser. Det luktade läder och fett – hantverk i generationer. Skor kan vara fantastiska reseminnen.
Så är det alldeles säkert för de tusentals turister som besökt skoutställningen på Fårö. En magisk installation, som nu tyvärr håller på att murkna bort. Fortfarande syns lämningarna. Plösar och klackar ligger kvar, likt bronsåldersrösen på klapperstensstranden.
Här har jag skrattat åt pjuckhönsen som betat ute i en agvät och mött Fåra-Lisas leende på en tavla.
När skoutställningen försvinner tänker jag att ny teknik tar vid. Fortfarande driver tusentals borttappade skor in mot våra kuster. Jag har skapat en digital plattform för dem. Du som har Facebook kan enkelt hitta ”Sko-jigare Gotland” och själv ladda upp dina bilder. Vem vet, kanske vi kan para ihop både skor och människor med gemensamt intresse.