Utanför mitt fönster strilar regnet ner och rinner som tårar på rutan. François Hardy, France Gall och Joni Mitchell hjälps åt att sjunga in den här hösten, vackert så att det gör ont i själen. Vissa texter och vissa röster är som självskadebeteenden, man går sönder lite grann men kan inte låta bli. Pop, rock och svår estnisk körmusik signerad Arvo Pärt – allt för att överleva november.
Den blöta dimman omfamnar Allégatan som en våt yllehalsduk. Jag trampar ikapp killen på en äldre svart cykel på väg till jobbet. På hans pakethållare sitter en liten lapp. Jag cyklar närmare för att kunna läsa. Där har någon textat: "Vad hände egentligen med våra drömmar i den här stan". Jag är en sökare och älskar dessa små tecken i vardagen – möten med nya människor och budskapen tillbaka. Jag cyklar förbi mannen som varje morgon spanar ut över Pilhagen från sin balkong. I morgonrock, ibland i bara kalsongerna. Vad drömmer han om i dimman? Vad drömmer du och jag om? När det blir för stressigt eller tungt i det vanliga livet fungerar dagdrömmar som ventil. Att drömma tror jag är viktigt och alltings urkraft.
På helgerna kör jag rakt in i dimman, på äventyr i den gotländska naturen. Forskning visar att vistas i naturen botar stress och utbrändhet lika bra som piller på recept. Och det går lika bra med trädgård. Jag älskar att påta bland höstanemoner och senblommande cyklamen. Nu är det inte längre inbillning att rabatter och krukor fulla av växtlighet får mig att må bra. Forskare vid SLU Alnarps Lantbruksuniversitet menar att trädgårdsterapi har visat sig mer effektivt än både mediciner och annat. Den som sätter ett frö kan inte stressa, det är bara att vattna och vänta på att naturen ska ha sin gång. Att se något spira och gro ger i alla fall mig hopp om framtiden. Förra veckan röjde jag ur sommarens tomatplantor ur växthuset. På en bit hushållspapper har jag sparat frön från de bästa, bland annat från tomaterna som jag i fjol köpte på grönsaksmarknaden på Capri. I sommar har de gett oss mängder av tomater, söta och goda som solen själv. Och de lever vidare - i februari ska fröna sättas i ny såjord. Sedan börjar allting om.
Så länge varvar jag ner med lite svampplockning. Trattkantareller måste vara skaparens sätt att säga förlåt till mänskligheten för missen att november blev till. Skogen är fylld av dem just nu. Har man väl lärt sig att undvika den dödligt giftiga toppiga spindelskivlingen tror jag att svampplockning som avkoppling räddar fler liv än antalet offer som skördas av svampförgiftning.