Är det inte väldigt konstigt att vi, år 2019, måste ägna tid åt att debattera abortfrågan? Något som känts självklart under hela min uppväxt, att kvinnor själva får bestämma över sina kroppar, är nu ifrågasatt. Klarade vi inte av den här debatten på 70- talet? Tydligen inte. I Norge har man i dagarna klubbat igenom i Stortinget att inskränka aborträtten. Vad kommer härnäst? Har folk glömt hur det var innan 1975 då Sverige fick en lag som ger kvinnan fri rätt till abort? Om man har glömt så uppmanar jag alla att läsa lite Elsie Johansson under sommaren, böckerna om Nancy. I Glasfåglarna dör Nancys älskade storasyster Dora efter en illegal abort, sent 30-tal. Blödningar som aldrig tog slut. Har man läst den boken så fattar man. Fy fan. Elsie Johansson är en fantastisk berättare och folkbildare. Vi måste läsa henne så vi inte glömmer.
Kvinnors rätt att få styra över sina egna liv, det blir jag påmind om när jag tar emot flera lådor fulla med gamla brev och fotografier. Där finns brev som min mommo skrivit. Mommo var född 1912 och var således ung på 30-talet. På någon tillställning som SLU, Sveriges Lantbrukarungdom, hade i grannsocknen förälskade hon sig i föreningens ordförande, Sven. Jag förstår att hon blev förtjust i honom, han var rolig, frispråkig och modig. Mommos föräldrar var dock inte alls lika förtjusta. Inte hade den där Sven någon gård och sedan var han dessutom född baptist! Det gick verkligen inte för sig! Mommo skickades till Ljugarn en sommar till en bättre bemedlad familj som barnflicka. Tanken var väl att hon skulle få lite nya kontaktytor och kanske glömma den där Sven. Mommo glömde inte.
När det stod klart för mommo att hon inte skulle få sina föräldrars välsignelse att gifta sig med Sven ville hon inte mer. Hon gick till sängs och låg en hel vinter. Till slut gav föräldrarna med sig och mommo och Sven fick varandra. Vigseln fick ske lite i skymundan inne i prästgården då ju moffa inte var medlem i Svenska kyrkan, ja inte i någon annan kyrka heller för den delen. Det vigselkortet är så fint, mommo och moffa har enkla kläder på sig men det lyser om dem.
Mommos mamma, Mia, veknade till slut men, hon sa också när inte Sven hörde:
– Det enda han hade med sig hit till Hägsarve var en bysse och en hund. Och hunden skulle ha mat!
Jag stänger locket till lådorna med gamla brev för den här gången. Men det är viktigt att läsa så vi inte glömmer. Vi vill inte tillbaka till en tid då kvinnor och män inte fick styra över sina egna liv.