Anna Wennblad: Vart tog falukorven vägen?

Jag bläddrar i en mattidning och hamnar i ett reportage om barnkalas. Allt är helfestligt och knasigt! Det blir dadel- och cashewbollar! Det bli avokadosmoothie! Det blir popcorn med citronskal! ”Lätt en favorit hos barnen”.

Nu är jag ingen vän av överdriven sockerkonsumtion. Mina barn får chips på fredag och godis på lördag och mycket mer blir det inte. Men om jag nu ska ställa till med barnkalas, då serverar jag inte dadlar, cashewnötter, avokado och citronskal. Jag vet nämligen vad barn tycker om, och ett kalas är inget pedagogiskt experiment. Inget barn ska behöva gå på kalas och bli serverade dadlar och avokado.

Jag går över till en annan mattidning i min absoluta närhet: Buffé. Den sladdriga lilla tidskrift som delas ut gratis till oss som handlar på Ica. En hederlig, alltigenom folklig trotjänare med recept på torsk med tacotäcke och sjömansbiff på falukorv. Den svenska folksjälen i en liten ask.

Men ack. Även denna publikation har tagit ett djärvt steg in i framtiden och bort från sin månghövdade målgrupp. Vi får veta att alla pratar om gravade äggulor, och det är busenkelt att fixa själv! Sockra och salta äggulor, ställ i kylen i fyra dygn, torka i ugnen i två timmar. Mums. Vi får lära oss att baka svarta hamburgerbröd genom att tillsätta aktivt kolpulver.

Problemet med de här mattidningarna är att de har tappat kontakten med sin målgrupp. Vem läser egentligen Buffé? Det gör den vanliga medborgaren. Den som vill ha inspiration till vardagens alla middagar. Kyckling på måndag, fisk på tisdag och pasta på onsdag. Människor som är intresserade av att grava äggulor läser över huvud taget inte Buffé. De hänger på instagram och youtube.

I sin strävan efter att hänga med i alla trender slår mattidningarnas redaktioner knut på sig själva. Ut med smör och socker, in med kokosolja och mortlade superfrön. Ut med råg och vete och ris, in med sädesslag du aldrig har hört talas om men som tydligen odlats i miljarder år just i våra trakter. Chokladmousse gör vi på avokado och maränger av kikärtsspad. Till frukost äter vi chiapudding och gyllene mjölk.

Jag kommer att tänka på den där kladdkakan med kvarg i stället för smör, minns ni den? Den var stor under några år på nittiotalet och smakade som en osalt kletig pudding. Gott var det inte. Men det ansågs fantastiskt att man kunde äta kladdkaka utan smör.

Nuförtiden ser man aldrig den där kvargkakan. Och jag inbillar mig att chiapuddingen och dadelbollarna kommer att gå samma mörka öde till mötes, liksom alla superbär och superfrön som passerat revy de senaste åren. Tids nog går vi tillbaka till wienerbröd och havregrynsgröt, och då kommer vi att skratta lite generat när 2010-talets kulinariska trender kommer på tal.

Eller många av oss skrattar ju redan nu.