Svenska Akademien instiftades 1789 av Gustav III i syfte att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”. I det syftet delar man, mer eller mindre välförtjänt, ut priser (det vill säga pengar) till olika skribenter. Och som någon sorts krona på utdelningsverket har man årligen (men inte i år) delat ut nobelpriset i litteratur.
Akademien består av aderton (inte arton) ledamöter. På vilka meriter de utses är aningen oklart. Att vara nazist, rasist eller kvinnoförnedrare har dock inte utgjort något hinder mot inval. Samtidigt ska det framhållas att det bland ledamöterna under årens lopp funnits många, i alla stycken, hedervärda och kompetenta människor. Hur som helst har det, i vart fall fram till nu, varit väldigt ”fint” att vara med i gänget. Så ”fint” att många för ett medlemskap har varit beredda att avsäga sig alla tidigare principer och moraliska ställningstaganden. Wilhelm Moberg har till exempel redogjort för hur han med tilltagande ilska och bestörtning såg hur den ena så kallade ”arbetarförfattaren” efter den andre bytte om till frack och ”glömde” sitt ursprung.
Kännetecknande för ”fina” sällskap är rent generellt att de är väldigt hemliga. Svenska Akademien förfogar över stora tillgångar – hur stora är dock hemligt. Kriterierna för att få del av dessa tillgångar är också hemligt. Över huvud taget är Akademiens inre liv väldigt hemligt. På samma sätt som andra hemliga sällskap, ordnar och klubbar är Akademien därför särskilt utsatt för risker i form av korruption, allmänt smussel och i slutändan förtvining och död.
Men så har det varit i över 200 år. Varför har det blivit sådant rabalder just nu? Jo, plötsligt dök ”Kulturprofilen” upp på arenan, som ett konkret exempel inom ramen för det massmediala jippo (jodå, med all respekt, det är vad det är frågan om) som benämns ”mee too”. En under en intellektuell fernissa högst ordinär snuskgubbe. Sådana är ju vi män (jag också) lite till mans, men just den här snuskgubben hade en särskild ställning som Akademiens skyddsling och med en gång hamnade det slutna sällskapets alla konstiga krumbukter i rampljuset. ”Kulturprofilen” blev på så sätt högst ofrivilligt en katalysator som försköt fokus från mäns övergrepp mot kvinnor till tvivelaktigheter inom en förstenad institution som tiden sprungit från.
Överlever Akademien denna attack? Svårt att tro. Ingen regering och snart ingen akademi. Det går utför för det gamla konungariket.