Vi människor uppfattar verkligheten på olika sätt. Vi uppfattar andra människor på olika sätt. Vi uppfattar oss själva på ett sätt och andra uppfattar oss på något annat sätt. Vi har i vissa fall skilda åsikter, i andra fall lika åsikter. Alla dessa åsikter kan vara kloka eller dumma, välgrundade eller ogrundade. Alla dessa olikheter ska få brytas mot varandra. De ska diskuteras. Vi ska försöka övertyga varandra. Ibland nås samsyn, ibland inte. Det är det som är det demokratiska samtalet. Och i det samtalet ska ingen åsikt förbjudas, var och ens rätt att uttrycka sin åsikt ska inte begränsas. Så borde det vara.
Men så är det inte riktigt längre. Det verkar som om något har förändrats. Vissa åsikter är bannlysta. Vissa sätt att utrycka sig är otillåtna. Vissa får inte vara med i samtalet.
Olika mediaföretag har till exempel infört något man kallar för ”faktakollen” eller liknande. Där avgör man vad som är rätt eller fel. Under förespegling att man kollar ”fakta” sätter man i själva verket betyg på olika åsikter. I valrörelsen togs det i ett mediaföretag avstånd från vad en av partiledarna sade i en debatt. I efterdyningarna av det – som med rätta har kritiserats – har man från det aktuella företaget hävdat att lagen föreskriver att man tar sådant avstånd. Man behöver inte vara en insnöad jurist för att förstå att den förklaringen är rena tramset.
Det har också gång efter annan också sagts att man måste hålla sig till ”svenska” värderingar för att få delta i det demokratiska samtalet. ”Icke-svenska” värderingar får inte utryckas. ”Problemet” med det är bara att värderingar inte har, har aldrig haft och kommer aldrig att få någon särskild nationstillhörighet! Det har också framförts förslag på att det ska införas en kanon av böcker som alla skolelever måste läsa i skolan. Av staten godkänd litteratur alltså. Företag och även myndigheter har antagit ”värdegrunder” som man som anställd banne mig måste ansluta sig till.
I Östtyskland reste man murar för att ingen skulle kunna ta sig ut. Här hemma har vi redan rest murar så att ingen ska kunna ta sig in. Jag vet inte om det ena är värre än det andra. Men det verkar som att vi vill gå vidare och också resa murar för att stänga ute opassande åsikter. Det demokratiska samtalet ska krympas så att alla håller sig till en smal mittfåra. Och utanför den finns det bara extremister utan talerätt.