Tredje året nu. Kolis är tillbaka.
Kolis är en halvtam koltrast, som alltid möter mig på morgnarna när jag går ut och hämtar tidningen och fyller på frön åt fåglarna. Andra väntande fåglar flyger undan, men Kolis sitter lugnt kvar.
Vi är kompisar.
Ett parti, som inte längre står på de svagas sida.
Ett parti, som fegt duckar när opinionssiffrorna rasar.
Ett parti, som hellre värnar om EU och Storbritannien än om sönderbombade människor på flykt.
Ett parti, som stänger gränserna och, precis som högerkrafterna, i försvar brister ut i ”Vi måste värna om vår välfärd”.
Jag ångrar att jag inte längre är medlem i Socialdemokratiska partiet, för om jag varit det hade jag nu i protest kunnat lämna partiet.
Det hade känts bra.
Under arbetet med en ny bok läser jag gamla krönikor och hittar David Ahlqvists berättelse om när Helmer Eriksson Båtels och Jaken Snausare åker till Stockholm.
”De står utanför Centralstationen och ska ta sig till Barnhusgatan, men vet inte åt vilket håll de ska gå. Helmer tycker att det borde Jaken veta, han som varit i Stockholm en gång tidigare. Jaken svarar:
– När di gleidar ti Serafimen me en, u man liggar där pa uprasjonsbore u di pluckar burt femtn sextn metar tarm ör kruppen pa en, da sansar man minsann int u håir etta va Barnhusgatu liggar pla da, naj.”
Oftast köper jag en ost från Ockelbo, 99 kronor kilot med bra smak. Men hopplös att skära i, den går alltid sönder.
För drygt ett år sedan efterlyste jag därför en billig god gotländsk vardagsost, för kan Ockelbo så kan väl även Gotland? Och nu har det kommit en, Grön Gotland, tillverkad av Stafva mejeri. Den säljs enbart på Konsum och Coop och jag har testat. Inget fel på smaken, men Ockelbos är godare och priset är för högt för att kunna klassas som vardagsost.
Så försök igen!
Inte för att det angår mig, men klart man blir nyfiken.
På mannen med en sparkstöttning på takräcket.
Vem är han och varför en spark?
Kjell och jag har hand om fotbollsverksamheten på flyktingförläggningen vid Björklunda i Burgsvik. Tisdag, torsdag och lördag. Dåligt utrustade, inga lämpliga skor, benskydd och inga kläder lämpade för utomhusträning.
Men vilken entusiasm! De unga männen vill inget hellre än att få komma med i något av de två lagen i Hansa/Hoburg och få spela på ”riktigt” i det stundande seriespelet.
Utåt avslöjar de ingenting om den oro de ändå måste känna. Får de stanna? Migrationsverket ska snart börja skicka tillbaka folk, hälften måste lämna Sverige. Seriespelat i fotboll startar i början av april.
Vi, Kjell och jag, kan inte göra annat än hoppas.
Hur gammal kan en koltrast egentligen bli?