Om svenska och andra mittfält. Dyrt flyg för pensionärer. Barnsliga trädgårdsägare. Qurat kadam.
Tyvärr missade jag Riksteaterns ”Männen med rosa triangel”, som i veckan hade svensk urpremiär på Rondo i Klintehamn. Pjäsen handlar om en grupp homosexuella i ett nazistiskt koncentrationsläger. En mycket bra föreställning förstår jag av recensionerna.
Det var Sudrets Teaterförening som arrangerade och medlemmarna åkte runt och satte upp affischer på olika platser på Sudret. I Burgsvik, Hamra och i Klintehamn revs affischerna snabbt ner från de offentliga anslagstavlorna.
De ängsliga gråråttorna lever.
Sitter här med en bibba papper utskrivna från datorn. Det är Petter, tränaren för Hansa/Hoburgs A-lag i fotboll, som inför en träningsmatch mot Väskinde skickat ut detaljerade instruktioner om hur han vill att laget ska spela.
I den här matchen spelar två av killarna vid flyktingförläggningen i Burgsvik. En, Mohammed, är från Afghanistan och den andre, Hassan, från Syrien. När jag skrivit färdigt krönikan, tar jag ”bibban” och åker jag till förläggningen vid Björklunda och visar de sammanlagt åtta sidorna med taktiska uppställningar och tankar. Trots svårigheter med språket lär det inte bli några problem för killarna att förstå vad han menar.
Ett svenskt mittfält ser likadant ut som ett mittfält i Afghanistan och Syrien.
Med buller och reklam har det nya flygbolaget Bra, som tagit över Gotlandsflyg, försökt förklara för mig varför jag bör ta flyget när jag nästa gång ska hälsa på min son i Malmö.
Men något måste vara totalt feltänkt. Till exempel:
Ordinarie pris: 15 april klockan 14:00 från Visby. 18 april 10:55 från Malmö. 1 375 kronor.
Pensionärspris: Samma dagar och samma klockslag. 1 950 kronor.
Alltså 575 kronor dyrare att resa som pensionär!
När småbarn ser vinterns första snöflingor falla, rusar de jublande ut med sina pulkor.
Vi trädgårdsägare är likadana. Den första soliga någorlunda varma vårdagen fick mig att, direkt efter frukost, ge mig ut och leta reda på sekatör, räfsa och spade.
Hysteriskt lycklig virvlade jag sedan omkring och klippte döda växter lite här, räfsade lite där och försökte gräva både lite här och där.
Och när jag senare var tvungen att åka till Hemse, noterade jag överallt samma sak.
Lycka idag, ont i armarn och blåsor i händerna i morgon. Men det är det värt.
Jag döptes i Visby domkyrka.
77 år senare står jag här och berättar om mitt liv som tidningsmurvel. En hel domkyrka, jag som är van vid bygdegårdar och andra mindre publika utrymmen!
Kanske var det historiens vingslag och den storslagna lokalen som gjorde att jag var aningen missnöjd efteråt. Jag stakade mig, glömde bort och läste innantill utan den rätta känslan.
Tyckte jag.
Qurat kadam.
Fotboll på arabisk