Just hemkommen från ett möte med Migrationsverket. Ett sådant möte är inget man lämnar med lätt hjärta och stolthet över att få leva i ett demokratiskt land där alla borde känna sig trygga, jämlika och behövda. Ingenting av detta gäller för dem som tvingats fly hit för sina liv.
Till det här mötet följde jag en 19-årige kille från Afghanistan, som kan få både arbete och bostad här, men som inte får arbetstillstånd eftersom han saknar identitetspapper. Dem blev han av med under den långa flykten. Han har försökt få nya handlingar från Afghanistan, men inte lyckats. Flytt från sitt land, så någon hjälp ”hemifrån” kan han nog inte räkna med. Jag vet hans bakgrund och varför han tvingades fly. Jag skulle ha gjort samma sak. Flytt för livet!
Så här tror jag att regeringens nya skamliga migrationspolitik ska tolkas:
”Tro inte på flyktingarnas historier, de ljuger!. Och vi måste i första hand värna om vår svenska välfärd och till varje pris försöka få tillbaka de väljare som gått över till Sverigedemokraterna, annars förlorar vi nästa val”.
Jag kommer att följa den unge mannens kamp, men jag kan inte påstå att jag är särskilt optimistisk.
En trädgårdsrapport, det var länge sen.
Trots bevattningsförbud är det inte enbart kirskålen som överlevt. Jag behövde inte åka till affären och köpa midsommarpotatis. Bönodlingen är jag särskilt stolt över. Jag har så det räcker fram till jul. Västeråsgurkorna ser lovande ut, så några krukor sur- och saltgurka lär det bli. Majsen växer tvåmeterhög och jag har redan kokat en kolv. Dillen hade varit perfekt om den planerade kräftskivan inte flyttats till i slutet av augusti. Vit- och gullöken och tomaterna godkända.
Katastrof: Jordgubbar, hallon, purjolök och slanggurka.
Förra veckan skrev jag om polisen som inte tycker det är lönt att åka ut och göra en brottsplatsundersökning när Fiket här i Burgsvik för andra gången blir utsatt för inbrott. Polisen tror inte att man kan hitta några spår.
En läsare, Bo Hulthén, kommenterar:
”Polisen hinner inte med att utreda brott, dom har fullt upp med att lägga ner och avskriva brott”.
Jag har skrivit en ny bok.
Aldrig trodde jag den skulle bli klar.
Nu är den i alla fall det.
Men den är nog rätt kass.
Och plötsligt.
Päronträdets lövverk utanför sovrumsfönstret rör sig knappt, de vita gässen i viken har försvunnit efter flera dygns blåsande.
Halv sju cyklar jag ner och badar. 14 grader.
– Nu börjar det snart bli badbart igen! skulle Vincent, min gode vän åretruntbadaren, sagt. Men nu finns han inte längre, så jag får väl ta vid.
– Nu börjar det snart bli badbart igen!