Ofta hör jag kvinnor säga, att det mest osexiga de vet är män med vita kortbyxor, ljusblå tubsockor och lågskor. Men vad sägs om den här mannen, synlig i en fotsid hallspegel en tidig kulen fredagsmorgon?:
Slitna tofflor med stora hål så att tårna syns, en sunkig svart morgonrock och en stor tuss blodigt toapapper i ena näshålan?
Slå den osexigheten den som kan!
Det känns bra att efter sommaruppehållet komma i gång med det kringflackande bastubadandet igen. Den här gången hamnade vi, Kalle Smeden i Vamlingbo och jag i Guldrupe. En av de mest välskötta och livligt frekventerade bygdebasturna på Gotland.
När jag flyttade hem till Gotland 1999 satt jag en dag och studerade gotlandskartan och upptäckte att jag varit i alla socknar utom Guldrupe. Så jag beslutade åka dit, men det var inte så lätt. Jag körde fel i Hejde och hamnade i Buttle.
– Ja, vi bor lite avsides. När folk är ute och åker och hamnar i Guldrupe, då har de i allmänhet kört fel, säger en av bastubadarna. Jag frågar vad Guldrupe är mest känt för och efter långt grubblande och en del förslag, bland annat om ett ringkors och om en plats där en man slagit ihjäl sin bror, enas man till slut om Lasse Larsson, bygdens son med sjutton landskamper och två SM-guld i boxning.
I bastun träffar jag Emilie, 4 år, den yngsta bastubadaren hittills. Enligt hennes pappa har hon varit med och badat sen hon var spädbarn (nästan). Jag träffar även Tommy Olofsson. Han har med sig ett fotoalbum och visar ett kort på min farfar.
– Du och jag är släkt, men jag vet inte riktigt hur, säger Tommy.
Ja, tänk vad Gotland ändå är litet!
Och gatlyktorna ute på Landsbygden som nu riskerar att försvinna. Sånt liv det blivit! Jag tror det var Eva Sjöstrand på Radion som en gång sa:
– Man ska vara rädd om mörkret.
Håller med. När jag köpte mitt hus vid hamnen i Burgsvik fanns här ingen gatubelysning och jag stortrivdes med det kompakta mörkret. Men numera finns här ett antal lyktor och jag kan inte längre njuta av en enda mörk stund. Och ur trafiksäkerhetssynpunkt lär inte några enstaka lyktor spela någon roll.
Men om jag varit mörkrädd hade jag kanske tyckt annorlunda?
Av Inger Rudberg i Stenkyrka har jag köpt en gammal konserveringsapparat. Ni som var med på den tiden när det konserverades vet vad det handlar om. Inger berättar att det stått burkar i deras källaren med konserverade plommon från 1970-talet.
– De smakade alldeles förträffligt!
Själv tänker jag inte konservera, jag ville bara bli konserveringsapparatsinnehavare. Visst är det mycket sexigare än ljusblå tubsockor och blodigt toapapper i näsan?
PS.
Pekka, tuppen, är på väg att dö.
Kanske redan idag, kanske i morgon.
Jag försöker vänja mig vid tanken.
mejl: bison.gotland@telia.com