Med visst vemod kastar jag ut julgranen. En ovanligt vacker egenhuggen gran som inte barrar det minsta.
Nu ska grenarna bli ett sent pĂ„kommet skydd runt ett fikontrĂ€d och stammen ved till bastuugnen. SĂ„ nu kanske julen Ă€ndĂ„ âvarar fram till pĂ„skaâ, trots att det âdĂ€remellan kommer fastaâ.
En av âvĂ„raâ afghanska flyktingpojkar har varit i Stockholm och trĂ€ffat Migrationsverket. Stanna eller skickas tillbaka? PĂ„ Facebook skriver han, med nĂ„gra blodiga bilder pĂ„ dödade kamrater hemma i Afghanistan som illustration:
âIdag kĂ€nde mig sĂ„ himla trött pĂ„ Livet. AssĂ„ vad Ă€r som hĂ€nder hĂ€r med oss. Jag frĂ„gar frĂ„n VĂ€rlden vart ska vi gĂ„ och bo? Vi har ingen plats att bo Vi har ingen sĂ€kerhet i det Helvete som heter Afghanistan. Snart ett Ă„r och tvĂ„ mĂ„nader jag har varit i Sverige och snart tvĂ„ Ă„r ska bli att jag har lĂ€mnat mitt hem. Tyckte att finns bara hĂ€r jag kan hitta sĂ€kerhet och kĂ€nna mig trygg men visste inte vad kommer hĂ€nda med mig hĂ€r med.... SĂ„g mina kompisars kroppen framför mig lĂ€gger pĂ„ golvet och ingen tar upp dem.
Ibland kommer tĂ€nkarna att ta sitt luv och sluta det allt. Ibland Ă„ngrar mig att varför jag kom hit. Kanske Taliban eller andra jĂ€vlor dödade mig dĂ€r var bĂ€ttre för att om de skuttar oss med kulor eller bomber oss ger ont för nĂ€gra timmar sen sover man lugn. Men hĂ€r Migrationverket dödar oss varje dag. De upplever oss och sen dödar oss varje dag. Ănskar att ni förstĂ„r.... Tack...
Det var bara mina kĂ€nslor jag delade med erâ.
1968 i februari var jag i Vietnam. Det var under Vietnamkriget och jag jobbade pÄ Aftonbladet.
I Khe Sanh, bland bergen, utkĂ€mpades mycket hĂ„rda strider. DĂ€r trĂ€ffade jag under nĂ„gra dygns helvete Per-Olof Ădman frĂ„n Stockholm, frivillig marinkĂ„rssoldat för USA. NĂ„gra mĂ„nader senare sĂ„ras han mycket svĂ„rt, men överlever.
Nu, 49 Ă„r senare, avlyssnar jag ett meddelande i min mobil:
-Hej, det hĂ€r Ă€r Per-Olof Ădman...
Han ringer frÄn New York, dÀr han nu Àr bosatt. Han vill ha kontakt och vi bestÀmmer att vi ska mejla varandra och kanske trÀffas nÄgon gÄng.
49 Ă„r!
En god vÀn till mig mÄr dÄligt. Riktigt hur dÄligt vet jag inte. Han sÀger att det Àr ok, men jag misstÀnker att han ljuger. Eller friserar sanningen. Det finns ingen anledning att oroa sig, sÀger han.
Det Ă€r nog ett ganska vanligt svar i en sĂ„dan hĂ€r situation. Att inte vilja belasta nĂ„gon annan, och den dĂ€r âannanâ Ă€r just nu jag. Eftersom han bor pĂ„ fastlandet Ă€r det inte bara att Ă„ka dit med en tĂ„rta och knacka pĂ„. Det Ă€r telefon, sms eller internet som gĂ€ller. Men nĂ€r inte det fungerar, hur gör jag dĂ„? Han sĂ€ger ju att allting Ă€r ok!
Men jag oroar mig.
Jag mÄste avsluta med nÄgot positivt.
Redan halv Ätta Àr det sÄ ljust att jag kan avlÀsa utomhustermometern.
-1°.