Nu i denna plötsliga halktid – värkande bakdel efter en praktfull baklängessaltomortal på snötäckt isfläck – skulle jag helst vilja skriva något glatt och positivt om mänsklighet. Men dagar som dessa är det inte helt lätt.
Myndigheter som behandlar de gamla som kreatur, ja, till och med ibland sämre.
Myglande fackpampar.
Snikna främlingsfientliga kapitalister.
Hatiska och kränkande inlägg på ”fria” utrymmen som Facebook och Flashback.
Och så vidare.
Jag som en gång jobbade inom åldringsvården (Sudergården i Burgsvik) och var glad och stolt över det jag då såg.
Sedan dess har det i Sverige försvunnit 32 000 trygga boenden för de gamla. En obotligt cancersjuk man med rollator i Helsingborg skickades hem från sjukhuset. Hans hem, en ishal krängande segelbåt i hamnen där han bott i 25 år. Det ska fan våga bli gammal och sjuk i dagens välfärd!
Jag som, naivt inser jag nu, trott att gamla klassiska pampar inom fackföreningsrörelsen har försvunnit för gott. Men så plötsligt, som uppståndna från det döda, dessa fartblinda pampar inom Kommunalarbetareförbundet.
Jag som, naivt även här, trott att förra generationens goda kapitalister ( bl a Hans Werthén i Electrolux) skulle få några goda efterföljare. Om Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, grundarna av främlingsfientliga Ny demokrati, sa Werthén: ”De är ju inga halvbröder till Einstein precis”.
Dagens storkapitalister och ledande företagsledare: ”Den stora invandringen hotar vår välfärd!”
Och jag, som inte längre helhjärtat vill försvara det fria ordet, öppnar Flashback och citerar det första jag ser: ”Detta är vardagsmat i de svenska förorterna. Negrerna har som vanligt ihjäl varandra”.
Prinsessan Madeleine, hennes man Chris O´Neill och barnen Leonore och Nicolas semestrar på Maldiverna. Villan de bor i kostar 68 399 kronor – per natt.
Gammal indisk visdom:
”Inte förrän sista trädet huggits ner
Inte förrän sista floden blivit förgiftad
Inte förrän sista fisken fångats
Inte förrän då kommer du märka
att man inte kan äta pengar”.
En krönika i Aftonbladet med en satirisk teckning av Robert Nyberg. I en säng ligger en gammal sjuk kvinna. En kommunal tjänsteman står bredvid och försöker få kvinnan att inse att allting ändå inte är så illa:
– Istället för äldreboende kan vi erbjuda larmband i flera glada färger!
Men vädret är i alla fall vackert.