I mitt klassrum sitter de. Människor som befinner sig i limbo. De bara väntar. På att familjen ska få komma hit. På barnen de inte träffat på mer än ett år. På att få en praktikplats som faktiskt kan leda till arbete. På att få veta om de själva får stanna eller om de skickas hem när de tillfälliga uppehållstillstånden går ut. Eller för de som är EU-medborgare: på att hitta ett riktigt jobb hos en och samma arbetsgivare i minst ett år. Det är nämligen vad som krävs för att du ska få stanna i landet.
Kanske är det något väldigt typiskt med att bli förbannad på byråkrati. Det är lätt att hitta fel och ondgöra sig över myndigheter och hur de fungerar. Som enorma, bubblande degar som långsamt jäser och pyser utan att någonsin förvandlas till ätbara limpor. De bara finns där. Ingen vet var de börjar och ingen vet var de tar slut.
Man kan prata med en handläggare här och en handläggare där och fylla i oändliga mängder svårbegripliga blanketter och sprätta upp långa rader av fönsterkuvert med obegripligt innehåll. Och då menar jag obegripligt för mig. En medelålders medelklasskvinna med åtta års universitetsstudier i ryggsäcken. Jag behöver kanske inte påpeka hur svårt det är för den som inte har svenska som modersmål.
Byråkratin har ju en gång uppstått för att fylla ett behov. Ett samhälle kräver ordning och reda. Rättvisa. Det har präglat oss människor i tusentals år.
Men någon gång, någonstans börjar all byråkrati att leva sitt eget liv. Jäsa och bubbla. Och ingen handläggare i världen kan styra den. Den är en eld som förtär allt i sin väg och den slukar syre. Den har blivit självförsörjande och självuppfyllande. En blankett leder till ett beslut som leder till överklagan som leder till beslut som leder till ny ansökan. Det är en alldeles egen typ av skärseld. Och ve den som hamnar däri.
I mitt klassrum sitter de. Ler och hälsar, frågar hur jag mår. Hur det är med mina barn. Och vi kastar oss in i det här med ordföljden i bisats, eller uttalet av U och Y, eller den svenska föräldraförsäkringen. De antecknar och slår upp i lexikon och ställer följdfrågor. Det här är vad de ägnar sina dagar åt. Trots att de inte vet något om framtiden. Vad händer om min familj inte får komma hit? Vad händer om jag aldrig får ett riktigt jobb? Vad händer om jag inte kan skicka tillräckligt mycket pengar till min mammas operation? I limbo finns det bara frågor. Inga svar.
Förresten begriper jag inte varför teoriprovet för körkort ska vara så ondskefullt konstruerat. Jag skrev det själv för tre år sedan och klarade mig, som alla andra, genom att plugga exempelfrågor på nätet. Det handlar väldigt lite om att köra bil men väldigt mycket om att memorera kryssfrågor. Ett pedagogiskt fiasko. Jag behöver kanske inte berätta hur svårt provet är för mina elever. Men är man i limbo så är man. Bara att bita ihop.