När jag flyttade till Gotland bestämde jag mig för att säga ja. Egentligen berodde det väl på att jag inte hade några kompisar. Jag var gravid och arbetslös och slafsade omkring i mjukisbyxor i snömodden mellan dagis och hemmet.
Så när någon frågade om jag ville vara med i en syjunta sa jag ja. Fast jag bara kan sticka räta maskor. Så var det någon som drog igång en nybörjarkurs i bridge och jag bara: ja. Jag kommer. Sen satt jag i en murrig bridgelokal och var träkarl och sakade och tog stick och åt vetelängd.
Samma sak med en bokcirkel. Ja tack! Och vi sammanstrålade på Norrgatt och sippade kaffe och knaprade mazariner och bubblade i mun på varandra om översättarens roll, och hopplösa inledningar, och vad man egentligen kan förvänta sig av 1800-talets skräcknoveller.
Året därpå var det nybörjarkurs i orientering. Jag hade avskytt orientering i skolan. Begrep aldrig hur kompassen funkade eller vad de tunnspretiga linjerna i olika nyanser av beige betydde. Tyckte det var lerigt och stenigt och grenigt och rispigt och råkallt. Men nu sa jag ja, och vi åkte dit, och det var lerigt och stenigt och på avslutningen rantade jag vilse och de andra fick leta efter mig i en snårskog.
I lördags hade någon ordnat en 80-talsfest och jag sade ja. Dränkte håret i saltvattenspray och touperade det uppåt, bakåt och penslade kinderna skarpt orange. Köpte tingeltangel på H&M och knallrosa tajts. Lånade en leopardjumpsuit av en kollega och toppade med en kort svart axelvaddskavaj och vingliga pumps.
Sen åt jag Flygande Jakob och päron med After Eight och dansade till Pet Shop Boys och Cyndi Lauper och hade en alldeles fantastisk kväll och när jag traskade hemåt den natten var det tomt och tyst på Adelsgatan och jag tänkte att det är många som inte traskar här med mig. Många som sitter hemma och säger nej.
Kanske är det typiskt för glesbygden att människor sitter och surar över att det aldrig händer något. Men den som ratar inbjudningar och förfrågningar har försuttit sin rätt att uttala sig. När en annan människa har dragit igång och ansträngt sig och planerat, då är det upp till dig att säga: ” Ja tack! Jag kommer. Det ska bli kul.”
Förresten har jag fortfarande aldrig varit på Wisbymaskeraden. Fast jag varje år tänker att jag borde. Inte för att det är så himla livsbejakande att klä sig i svart mask och strutta omkring bland en massa damer i korsetter och nätstrumpor. Utan för att någon på den här lilla kobben har bokat artister, lagat trerätters, riggat ljud och ljus, grubblat på bordsplaceringen. Och då ska man säga ja. Det borde du också. Vi ses på dansgolvet.