Det var ett tag sen vi pratade. Tolv veckor för att vara exakt. Det har hänt en del sedan det var du som bestämde i den här kroppen. Nu tänkte jag berätta hur det ligger till.
Det är jobbigt att ändra livsstil. Byta ut italienska lammfrikadeller mot en liten skål vattnig, slät pulversoppa. Sitta tätt intill mjuka, varma barn som njutningsfullt smaskar i sig lördagsgodis med öppen mun. Gå på personalfester där folk blir alltmer högljudda, ideligen byter låt på spellistan, börjar vifta med händerna och leverera sanningar.
Det är hemskt att börja träna. Att tassa in i en brutalt upplyst spegelsal i nya, neonfärgade tajts spända kring de dallrande låren och ramla ihop i en sladdrig hög redan efter uppvärmningen. Att inte kunna utföra en enda armhävning på knäna. Att spänna på dig ett par riktiga boxarhandskar och för en kort stund känna dig otroligt cool ända tills du får en skymt av dig själv i spegeln och inser att du har samma hållning och samma typ av muskulatur som Televinken.
Men det går. Du vänjer dig. Du blir mätt på dina 800 kalorier om dagen. Du dricker ditt vatten och går dina 12 000 steg och tränar dina pass. Och så hux flux har det gått tolv veckor och luften blir lättare att andas. Du stegar till jobbet med snabba, långa kliv och huvudet känns lätt. Allt blir skarpt, som när man byter styrka på glasögonen. Klart och krispigt.
Jag vet att du brukar säga att du inte har någon karaktär. Att du aldrig kan följa en diet eftersom du tycker så mycket om mat. Att du på inga villkor kan bli en sån som tränar eftersom du är född lat. Du är en fri ande som dricker vita franska viner och tuggar charkuterier och ostar och glor på teveserier. En livsnjutare.
Men nu gör vi som jag säger. Nu kör vi det här. Och nån gång i mitten av januari när vi äter tre mål riktig mat om dagen och springer milen utan att stappla, då öppnar vi en flaska och skålar för oss. För vi ska bli gamla ihop, du och jag.
Förresten... har min son tappat bort tre par vantar på en vecka. Obegripligt. Sen ringer min mamma och frågar vad jag önskar mig i födelsedagspresent och jag svarar att jag vill ha nya lovikkavantar. ”Har du redan tappat bort de jag stickade förra året?”. Ja, mamma. Och de du stickade året innan också. Puts väck.