Det är december och plötsligt händer allt på en gång. Huset är sålt, lägenheten renoveras och mitt i all bråte ska 16 personer fira jul.
Jag har en lista med julbestyr, en med flyttbestyr och en med jobbrelaterade bestyr och var och en av listorna är lång som min underarm. Det är ett hårt liv. Jag tröstar mig med Ernst Kirchsteiger.
Jag erkänner villigt att jag i många år gjorde narr av Ernst. Irriterade mig på Ernst. Zappade bort Ernst. Jag tyckte att han verkade tillgjord, märklig och överspänd.
Men så en dag fick jag syn på vem Ernst var. En man som skamlöst lever ut drömmen om de ultimata julförberedelserna. En gemytlig farbror som ohämmat frossar i sina egna känslor. Ocensurerat och befriande ärligt.
Ernst försöker inte dölja sin egen njutning när han vispar ihop en leverpastej eller strösslar polkagrissmulor över sina kolaklubbor. Han är så fullkomligt nöjd med sig själv och sin matlagning, han sniffar och sörplar, drar efter andan, suckar njutningsfullt. Han berättar om dofterna som sprider sig i köket, om hur äppelmusten gifter sig med salvian och kanelen och skapar ren julmagi.
Han klipper sönder en konservburk och vips har han en ljuslykta med en ängel. Han tar en pinne från skogen och konstruerar ett ”juleträd” med oasis, mossa och paradisäpplen. Och jag vill varken göra en ljuslykta eller ett juleträd men jag sitter ändå som klistrad. För det handlar egentligen inte om vad han gör. Det handlar om vad han säger.
Det är ingen slump att man kan köpa muggar och tändsticksaskar med Ernstcitat. Själv har jag en med texten ”Man känner sig aldrig så rik som när man plockar ut ett färskt bröd ur ugnen”. Nätet dignar av listor med Ernsts bästa citat. Min personliga favorit är från 2014 när han precis kokat äppelmos:
”Om ni tycker att ni inte har tid att koka äppelmos så undrar jag litegrann vad ni använder all tid till?”
Visst irriterar jag mig fortfarande på Ernst. Det händer att han står mig upp i halsen med sina grenar och rundstavar som limmas ihop med mossor och kålhuvuden och garneras med pappersremsor och hampasnöre och remsor av vitaste linne. Ibland är det rena rama Pysselskogen – det mest outhärdliga barnprogram som någonsin sänts på Barnkanalen. Ni som har barn vet vad jag menar.
Men jag blundar lite när han pysslar som värst. Jag sluter ögonen och lyssnar på hans röst. För det unika med Ernst är att han har ett alldeles eget uttryck som är alltigenom positivt. Det haglar adjektiv som ”härligt”, ”mysigt”, ”underbart” och ”skönt”. Här finns ingen bitsk ironi, inget snobberi och ingen bufflig kock som berättar för dig att du – hittills - slagit din bearnaise på helt fel sätt. Ernst vill inte få dig att känna dig otillräcklig. Ernst vill säga att du duger. Och herregud vad vi allihop kan behöva höra det i dessa dagar.