Det är jobbigt med folk som tigger. Vi är inte riktigt vana. Vi har sett dem i Stockholm och Barcelona, men här? På kobben där alla känner alla och där det varken finns bostäder eller jobb och där det är svinkallt? Varför kommer de hit?
Och hur mycket kan de dra in på en dag? En hundralapp? Räcker det till sjukvård åt barnen hemma i Rumänien? Och vart går pengarna, vem organiserar, hur har de råd med bil, vem har betalt biljetten, är det människohandel, varför kan inte Rumänien hjälpa sina egna, de får ju EU-bidrag?
Förra veckan dök det upp en familj med barn. Då brakade det lös. Hur kan man ta med sig barn för att sitta på gatan? Är det inte hänsynslöst? Tror de att de får mer pengar om barnen hjälper till? Eller att de ska få socialbidrag? Att barnen ska få gå i skola?
Jag hör så många frågor. Frågor som aldrig ställs när vi talar om asylsökande från, säg, Syrien. Ingen undrar hur de kan vara så ansvarslösa att de tar med sig barnen. Alla fattar att det är eländigt i Syrien.
Men tänk om det är så enkelt att alla människor fungerar likadant. Att när livet blir för svårt vill man någon annanstans. Även om man bor i Europa. När man är bostadslös och arbetslös, utan skyddsnät och utan utbildning. Då drar man. Det skulle du också göra. Jag med.
Nu är jag inget helgon själv. Jag ger en tjuga ibland. Säger hej. Någon frågade om jag kunde undervisa dem i svenska en gång i veckan. På fritiden. Och jag sa ja, inte för att jag är godhjärtad, men för att det är en så liten ansträngning. Jag jobbar med att lära ut svenska hela dagarna. En timme mer eller mindre, liksom. Men för dem, jisses, ni skulle se dem, att få sitta med böcker och papper och penna, lära sig enkla fraser, träna på siffrorna, i ett upplyst, varmt rum med kaffe och smörgåsar. Det är fint.
Det har hänt något med Gotland den här hösten. Rädslan för det främmande har krupit fram. Men det finns ett sätt att bota den där rädslan. Det är att prata med varandra och inse att vi är likadana. Människor bara.
Förresten... älskar jag årets julkalender. Inte för att den är ett dramaturgiskt mästerverk med klockren dialog och makalösa barnskådisar. Men för att jag än en gång får krypa ihop i soffan mellan två sängvarma barn och duka fram frukost framför teven. Tända ett ljus. Låta mig uppslukas.