Våra barn spelar inga bollsporter, de sjunger inte i kör och är inte scouter. De har helt enkelt inga aktiviteter utanför skoltid. Ändå får jag knottror i hela huvudet när jag försöker få ordning på skolans alla picknickar och vernissager och korvgrillningar. Jag fattar verkligen inte hur ni andra får ihop det. Ni som därutöver skjutsar till matcher och träning och säljer korv och lotter och går på konserter och uppvisningar. Ni är jätteduktiga.
Åh jag vet, så himla gnälligt att klaga på alla trevligheter. Varför skaffar man barn om man inte orkar engagera sig?
Och skolans pedagoger som anstränger sig i slutet av terminen för att ordna något trevligt, trots att de är halvt utbrända av alla elevvårdskonferenser och fortbildningsdagar och uppfyllda kunskapskrav att dokumentera digitalt. Och så har jag mage att beklaga mig. Man kan ju undra hur mina prioriteringar i livet ser ut.
Och det är väl här skon klämmer. Jag prioriterar helt uppenbart på ett felaktigt sätt. Jag borde skriva långa listor över lämplig picknickmat och noggrant notera i familjekalendern när det är dags att fika med fritids och vilken dag det ena barnet ska ha med sig matsäck (frukt och vatten! Kanske saft. Absolut inte godis! Kanske kex. Inte kakor!) och när det andra ska till Gutavallen (frukt och vatten! Inte saft. Absolut inte godis! Kanske en macka.)
I stället ägnar jag mina dagar åt att arbeta heltid. Handla och fixa middag. Tvätta och diska. Plocka undan kläder och leksaker. Läsa böcker. Titta på teve. Hänga på sociala medier. Sova. Jag sover rätt mycket. Det kanske jag kunde skära ner på.
Det måste finnas en alldeles särskild föräldragen som jag saknar. Jag har helt enkelt ingen koll. Och det gäller inte bara utflykter och matsäckar. Jag har aldrig på rak arm vetat mina barns skostorlekar. Jag vet inte vilka sprutor de har fått eller när de har biblioteksböcker som ska lämnas tillbaka.
Men jag tänker att det måste finnas fler som saknar den där föräldragenen. Fler som får knottror i hela huvudet i början av juni. Hur vore det om vi gjorde våra röster hörda? Krävde vår rätt att vara lite lagom ansvarslösa och oengagerade? Strunta i att barnen inte fick med sig solkräm och huvudbonad och en extra tröja? Räcka upp handen på föräldramötet och föreslå en enda, samlad aktivitet per termin? Erkänna för varandra att vi hoppar över klassikern på Kneippbyn eftersom vi helt enkelt inte orkar följa med?
För jag vet inte hur det är med era barn. Men mina är så trötta i juni att ögonlocken börjar fladdra redan efter middagen. Och det enda som intresserar dem med alla dessa aktiviteter är vilken sorts kakor som ligger i korgen. Och kakor kan vi ju äta hemma i lugn och ro. Framför teven. Och njuta av våra prioriteringar i livet.