Det är den värsta tiden och den bästa tiden. Gullvivorna stramar upp sig mot ljuset och lärkorna drillar och grannarna grillar och i klassrummet sitter mina vuxna elever med sina mål och drömmar och i katedern sitter jag i svart kåpa med lien i ena handen och rödpennan i den andra. Betygsättaren. Bödeln.
Det är aldrig roligt, det här med betyg. När jag var gymnasielärare brukade jag vakna mitt i natten och fundera på om Magnus verkligen klarar målen för MVG i sin uppsats om det habsburgska väldet. Sista veckan fick jag huka i korridorerna för att slippa konfronteras med all oro och allt missnöje. De ville prata. Alla ville prata. Och jag ville bara sätta mig på tunnelbanan och åka till en slutstation och kliva av och försvinna.
Men nu är det vuxna jag sätter betyg på. Människor som bara vill ut i arbete, som ska plugga vidare. Och mitt jobb är att avgöra om de har tillräckliga kunskaper för att ta klivet ut, bort, upp eller om de måste tassa in i samma klassrum i augusti och dra igenom hela rasket en gång till. Ordföljd. Kongruensböjning. Argumenterande samtal. Formellt brev.
Hälften av eleverna i min klass vill studera till undersköterska. Det är en relativt kort yrkesutbildning och ett riktigt bra jobb. Arbetsmarknaden jublar. Klokt val.
Men för att bli undersköterska måste man kunna läsa och förstå svåra texter. Man måste behärska många begrepp. Man måste kommunicera muntligt och skriftligt. Att man är varmhjärtad, vänlig, inkännande, förstående, tålmodig, noggrann, ordentlig och lojal räcker liksom inte.
Och jag menar inte att vi ska ha undersköterskor som inte kan göra sig förstådda. Jag menar bara att det är tufft att lära sig ett nytt språk när man är vuxen. Och det är tufft att vara den som avgör vem som håller måttet.
Och här sitter jag nu med mina klasslistor och matriser. Kryssar och fyller i och grubblar. Med lien i handen och ett sorgset dödskallegrin.