Mitt kök är en soptipp. Mitt i blickfånget, framför en i övrigt trevlig arbetsbänk vid ett i övrigt trevligt fönster, står kasse efter kasse. En med tomglas. En med pant. En med plastförpackningar. En med metallförpackningar. En med pappersförpackningar. En med tidningar.
Förut bodde vi i villa och bar ut alltihop till garaget. När garaget var fullt körde vi iväg alla kassar och började om igen. Nu bor vi i lägenhet och har turen att bo i en förening som fixat tunnor på gården för alla tänkbara sopor. Men jag vill ju inte bära ner en sak i taget. Jag måste ju vänta tills jag har en full kasse. Så jag sitter och tittar på de där kassarna när jag äter frukost. När jag äter middag. Och jag blir mer och mer irriterad.
Är det verkligen rimligt att vi alla sorterar våra sopor i hemmet?
Jag hör att ni alla brister ut i ett indignerat ”ja!”. Sopor och miljö är känsliga saker. Vi har en tendens att ta till moraliska övertoner. Det handlar ju om våra egna konsumtionsvanor, eller ska vi kalla det vår egen konsumtionsskuld, och det finns ju bara ett jordklot, och det är klart att vi måste ta hand om vår egen skit. Vem ska annars göra det?
Ja kära nån, det finns ju mängder av personer som skulle kunna göra just detta. På samma sätt som vi har personer som odlar vår potatis, bär våra flyttkartonger, klipper våra kalufser och tar hand om våra barn. Vårt civiliserade samhälle bygger ju på principen att vi säljer och köper tjänster av varandra. Idag skulle ingen komma på tanken att odla sitt eget vete. Men att sortera sopor i hemmets lugna vrå är tydligen obligatoriskt.
Som ett vattenfall på min kvarn slog plastskandalen ned som en bomb och exploderade i våra ansikten. Plasten vi sorterat ut och lämnat in har inte återvunnits alls, utan helt sonika eldats upp. Någon kanske blev arg för att plasten transporterats fram och tillbaka över havet, någon kanske upprördes av miljöförstöringen. De allra flesta av oss surnade till för att vi stått och slitit med denna sortering, sköljt ur kesoburkar och sladdriga ostförpackningar och krafsat ut slemmiga broccolibitar från botten av påsen. Och så har de bara eldat upp alltihop. Tack för den, liksom.
Sorteringslusten blev inte starkare av att läsa uppläxningen i GA den 2/2. I reportaget fick vi veta att vi sorterar för dåligt på Gotland. Det ligger konservburkar i komposten och fiskpinnar i brännbart. Skrattretande. Ingen ordning alls. Varför kan folk inte lära sig?
Svaret är att folk inte borde behöva lära sig. De borde lämna alla sina sopor i en enda stor säck till ett professionellt företag som sorterar dagarna i ända. ”Men vilket hemskt jobb, vem vill jobba med det?” säger du. Åh, det finns många. Vi har människor i det här landet som har betydligt värre arbetsuppgifter. Obducenter, till exempel.