Din dotter kommer hem från skolan och klagar på att hon inte kan läsa vad fröken skriver på tavlan. Du ringer upp fröken och undrar om hon kan skriva lite tydligare. Fröken föreslår i stället att ni ska ta flickan till optikern. Din dotter verkar se lite dåligt och kan behöva en diagnos. Närsynthet. Kanske astigmatism? Du muttrar något ohörbart och slänger harmset på luren.
Din reaktion är helt normal. Många föräldrar vill inte höra talas om att deras barn har synfel. Det är inget fel på din lilla tjej! Helt uppenbart kan skolan inte hantera hennes personliga förutsättningar.
Det finns så mycket diagnoser nu för tiden! Närsynthet, brytningsfel, starr. Det har ju funnits människor som ser dåligt i alla tider, varför måste vi plötsligt sätta en etikett på dem? Varför ska alla passa in i det moderna samhällets snäva ramar?
Vi är för snabba med att sätta diagnoser idag. När barn får veta att de har synfel blir de stämplade för livet. Kommer jag aldrig att leva ett normalt liv? Kommer jag att behöva glasögon resten av livet?
Låt barnen få det stöd i skolan som de har rätt till. Varför kan de inte få sitta i små grupper med en fröken som skriver med stora, tydliga bokstäver direkt på bänken? Vi borde absolut inte skriva ut glasögon förrän alla pedagogiska resurser är uttömda.
Okej, jag tror att ni fattar, men för säkerhets skull: jag menar inte närsynthet. Jag menar neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD och autism.
Att ge barn neuropsykiatriska diagnoser kan hjälpa dem att förstå sig själva. Det ökar chanserna till bättre hjälp i skolan och stöd från omgivningen. Att ge vissa barn medicin är bra. Barnen kan koncentrera sig, slappna av och fungera i vardagen.
Att inte vilja ta din dotter till optikern gör dig till en sällsynt dålig förälder. Att inte vilja undersöka om ditt barn skulle kunna må och fungera bättre är också riktigt korkat. Det skulle kunna ses som elakt.
Men jag tror inte att du är elak. Jag tror att du är rädd och okunnig. Rädd för att ditt barn ska vara annorlunda. Rädd för att ditt barn ska gå genom livet med en diagnos tatuerad i pannan. Men du. Barnet är ju redan annorlunda. Känner sig annorlunda. Det kommer inte att gå över för att du blundar och rullar tummarna.